Fridah Jönsson

 

Oavsett om det gäller teckningar, pärlplattor, flätor eller kläder = jag säger mycket, mycket sällan att något är fint eller snyggt.

 

- Fast jag försöker även att inte stanna vid bedömningen "vad coolt!" utan fortsätter FRÅGA om saken hon visar eller berätta om vad JAG ser.

"Men wow, har DU byggt den här, hur kom du på att den skulle bli så hög?!" eller "alltsååå har du ritat den här till mig vännen, VA, hur visste du att jag skulle bli så glad för den?" eller "men oj oj oj, har ni alla de här pärlorna på föris, vilken lyx, satte du ihop dem själv eller var det någon som hjälpte dig?".

 

- När hon säger att hon inte vill göra något eller att något är läskigt (vilket hon ofta använder som en motivering att inte göra något, exempelvis är det läskigt att borsta tänderna, läskigt att byta plats i soffan, läskigt att ta på sig skorna själv ET CETERA) försöker jag fråga vad det är som är läskigt.

Jag säger nästan aldrig "men DET är inget läskigt!", jag frågar vad det är och oftast säger hon "det E bara läskigt" eller liknande och då svarar jag "aha, jag förstår, men kommer du ihåg att du fixade det här igår, då gick det ju hur bra som helst", och det löser ju sig knappast endast genom det, men hon får i alla fall chansen att förklara VAD det läskiga ligger i istället för att jag ska berätta vad hon är rädd för och inte.

 

När jag bryter ihop av olika anledningar (från att jag inte hinner stresspacka ihop det sista när t-banan går om elva minuter till att jag vaknar och känner att dagen är förstörd innan jag ens öppnat ögonen) är hennes reflex ofta att säga till mig att inte gråta eller vara ledsen. Varje gång försöker jag säga att "jo vet du, man får gråta, ibland är man glad och ibland är man ledsen, ibland är man arg och ibland är man trött, så är det". (I samma veva brukar jag prata om att man ibland kan gråta för att man är glad också, men det tror hon inte riktigt på än.)

 

En stroke: Morfar fick åka helikopter till Uppsala en gång för han hade ont i huvudet, då fick han träffa en massa doktorer och så fick han mediciner superlänge, sedan mådde han bättre.

 

En IVF-behandling: Du bodde bland stjärnorna och vi längtade så så så mycket efter dig, så jag gick till doktorn och fick en massa sprutor i magen som skulle göra plats för dig, och när det äntligen fanns plats så hoppade du in i min mage, så bodde du där ett tag, sedan hoppade du ut och så bodde vi på ett sjukhus i några dagar och nu bor vi här.

 

Ett dödsfall (i det här fallet en katt): Mysan blev sjuk så då fick hon flytta till katthimlen, det kan man göra om man är sjuk eller gammal, det har gammelmorfar också gjort, och gammelfarfar, och min kompis Kristian, fast de bor i människohimlen. 

 

Ett läkarbesök eftersom jag haft panik-huvudvärk i tre dagar i höstas: Jag har haft ont i mitt huvud så nu ska jag gå till doktorn och se om de vet vad det är och om de kan göra någonting så att det känns bättre.

 

- När hon gör något hon inte får försöker jag att hellre påtala vad hon SKA göra än vad hon ska sluta med.
Om det är något jag plockat upp från en massa föräldratidningar och barnpoddar och psykologikursböcker så är det att det är lättare för barn att både uppfatta och ta till sig en mening som uppmanar en att göra något än en mening som säger att man inte ska göra något. För en hel timme hemma fylld av cirka 34734895 "nej släng inte dojorna på golvet", "men du håll inte på att skrika sådär", "lugn jag kan inte släppa allt vännen du får vänta", "kasta inte fjärrkon i golvet", "snälla hoppa inte i soffan" känns ju inte direkt som en jätteinspirerande miljö för en treåring att tänka "aha här vill jag verkligen förändra mitt beteende!" i. 

 

Så istället försöker jag säga "du, ställ dojorna i hyllan", "hörru du kan prata som vanligt, jag sitter ju här bredvid", "vänta LITE, så fort jag ställt in maten i kylen kommer jag och hjälper dig", "låt fjärrkon ligga på bordet" och "sitt vanligt i soffan". Har det samma effekt? Efter en viss tid tror jag faktiskt att svaret är ja. Känns det i alla fall som lite mer positiva instruktioner? Definitivt.

 

- När hon inte vill lämna lekplatsen sätter vi en timer på telefonen på en minut och 30 sekunder och säger att när klockan ringer går vi hem. När klockan ringer och hon säger "starta en klocka till" gör jag oftast det (på 15-30 sekunder).
Kompromisser är nyckeln för vår familj. Jag har så svårt för idén om att jag och Oskar alltid ska bestämma ALLT i situationer där beslutet inte spelar så stor roll. Säger jag att vi ska gå hem när klockan ringer så får hon lite tid på sig, och vill hon inte då så dealar hon till sig lite mer tid, och när hon då hinner åka EN rutschbanevarv till känner hon att hon blivit lyssnad på.

 

Det kan ju låta curlande deluxe, men när man är tre och ett halvt är det så otroligt många beslut som tas över ens huvud (annars skulle dagarna bestå av tolv timmars nonstop-tittande på Daniel Tiger alternativt ätande av fjorton glassar mitt på Vantörsvägen eftersom "jag MÅSTE gå baklänges!"), att jag tycker att denna metod – att ta höjd för en minut extra, vilket ger henne en känsla av att få vara med och bestämma och därmed slippa en konflikt som BARA blir onödig och tråkig för alla – är en välgörande gärning för alla.

- Tio gånger varje dag biter jag mig i tungan för att inte prata över huvudet på henne om "roliga saker hon sagt".
Det fanns få saker i barndomen som var stelare än att stå bredvid någon vuxen (förälder, pedagog, barnvakt, ANYTHING) och hör dem återberätta något man gjort eller sagt som en rolig anekdot för någon annan. Om jag pratar om henne när hon själv är med försöker jag SÅ SÅ aktivt att involvera henne i berättelsen och berätta det på ett neutralt sätt att säga "jo idag sa du en så smart grej, du och jag gick ju till lekplatsen och då undrade du...". Det är kanske inte hundra procent moraliskt rätt det heller, men åtminstone ett steg ifrån "VET NI VAD HON SA IDAG?"-ögonblicken då jag själv bara ville sjunka genom jorden.

 

 

Vad vill jag säga med denna lista? Att jag är universums bästa, mest allvetande och förtroendeingivande förälder, vars barn aldrig i hela sitt liv skulle få för sig att bråka med mig, att jag dansar fram utan en enda konflikt på en hel dag och att alla vi möter ÄLSKAR att lyssna på hur vi förhandlar istället för att Bara Sätta Gränser (ett synsätt jag överlag har väldigt svårt för, det ständiga hetsandet om ATT SÄTTA GRÄNSER i allt som inte rör typ livsfaror eller kränkningar mot andra, för som någon smart sa: Vi hetsar hela tiden om att barn ska vara självständiga och ansvarstagande i så tidig ålder, men de måste samtidigt uppföra sig precis som vi kräver)?

Knappast. Min poäng med denna lista är nog mest att eftersom jag för tillfället inte orkar

1) ta en diskussion till om att tvätta håret

2) välkomnas på föris av ett "NEJ KOM INTE, MAMMAAA"-vrål över nejderna en dag till

eller

3) se ett åttonde Greta Gris-avsnitt fast jag försökt stänga av TV:n tre gånger ikväll igen

 

så måste jag skriva ner dessa saker för att påminna mig om att jag har dessa förhållningssätt som brukar funka, och att de bevisar att jag inte är den tyrann jag känner mig som när jag ger upp och går iväg från ett bråk för att andas och hon kommer trippandes åtta sekunder efter och säger "förlåt att jag skrek".