/ Dravel /

Mother says she needs to let her mother's hands do my dishes, she says grandma used to do the same when she would come to visit

Min mamma var här i veckan. Efter en vecka av ensamma föräldralediga dagar och skriknätter som känts evighetslånga sladdade hon in i söderort och bara styrde upp i två dagar. Lagade mat, åkte till Liljeholmen och köpte babywatcher, matade och torkade kräk och vaggade och satte in tappade nappar och nattade och allt annat som är svårt, med en teknik jag aldrig kunnat uppbåda. 
 
Det har alltid varit något med lärdomar från min mamma och speciellt sedan jag själv blev mamma. I det här vilsna landet som är föräldraskap finns det två förebilder jag alltid tänker på: Mamma och Cici. Allt jag vet om barn har jag lärt mig av dem. Jag minns hur jag som tolvåring såg dem göra allt för Lucas, klä på och av overaller, dutta av nappar, byta blöjor, vagga stillastående vagnar, värma mat i mikron, stryka med fingrarna över hans ögon för att få honom att somna och det måste ha satt sig i någon sorts muskelminne för jag gör prick likadant nu.
 
Vissa stunder känner jag mig verkligen som en sådan... morsa. När jag springer upp och ner i det hisslösa trapphuset och bär liggdel och vagnar och åkpåsar på väg ut på promenad, när jag går runt i lägenheten med henne i famnen och en kräkhandduk över axeln, när jag får brev från Försäkringskassan om att barnbidraget betalats ut och när jag och Oskar pratar om milliliter och blöjor och rapar och spyor vid middagen. 
 
Men så kommer min egen mamma och jag känner mig istället som ett barn själv – på det mest befriande sätt någonsin. Jag vill nämligen bara att hon ska lära mig saker. Det finns inte ett enda område jag hellre tar emot hjälp, guide och instruktioner på än bebisar. Mamma visar, jag följer efter. Ifrågasätter eller tvivlar inte på något, för alla barn jag känner har alltid mått så himla bra så fort mamma varit med dem. Hennes lugn och metodik har någon magisk touch som gör att alla under femton år somnar, äter, tystnar och trivs i hennes närhet.
 
Och då slår det mig att det här alltså en roll som JAG nu förväntas ha i min egen dotters liv. Det enda jag känner när den insikten kommer är samma sak som jag säger till henne nästan varje dag när hon ligger i min famn och jag tackar henne för att jag får vara hennes mamma:
 
Jag kan inte lova att det blir bra men jag lovar att göra allt i min makt för att försöka.