Fridah Jönsson

"Vad är det som inte får bryta din bubbla?", frågade utmattningsterapeuten när jag sa att jag, som varje år vid den här tiden, måste anstränga mig för att mobilisera så enormt (och orimligt) mycket kraft vid övergångar, så fort jag ska mig utanför dörren för jag vill träffa NOLL människor. "Alltså jag vill liksom bo i en låda!", har jag citerat PMS-podden till både läkare, familj och terapeuter. Tystnad och frånvaro av social samvaro när jag inte själv aktivt söker upp den är det enda jag önskar mig i vardagslivet för tillfället, och det känns ju inte direkt vare sig trevligt eller vettigt.

 

Men the heart wants what it wants, som poeten S Gomez en gång skaldade, och ALLTID i januari, februari och mars vill mitt hjärta, min hjärna och min kropp bara få vara hemma. I värme och bekvämlighet.

 

När jag häromdagen var på en föreläsning bestående av en oväntat stor del samtalsövningar, diskussioner i grupp och gemensamma reflektioner höll jag på att lämna stället, det kändes som att INGENTING av det jag hade att säga gick att framföra, att behöva leta fram ord för att formulera mig till andra levande personer var hästlängder över min kompetens.

 

Så fort jag tryckt ner dator och block i väskan skriade jag HERRÅ TACK FÖR IDAG VI SEEES, tog på mig mössa och ovanpå den dementors-luvan på jackan, rusade till tunnelbanan och SPRANG från när jag var framme för att få komma hem till min borg.

 

Den här bubblan som jag och terapeuten försökte gräva i är så årligt återkommande att jag skulle kunna sluta köpa kalendrar. Så fort det blir den här tiden på året har jag så FERUKTANSVÄRT svårt att gå upp på morgonen, gå ut genom dörren och ta mig iväg dit jag ska. Jag blir som treåringen när hon inte vill gå till föris, när hon sitter i soffan med en macka och snuttar på sin gosedjurskanin och blänger tomt på Morgonstudion och svarar "JAG VILL BARA VARA HEMMA!" på alla tilltal.

 

Men det jag nu kommit fram till, såväl själv som med hjälp av denna terapeut, är att jag i alla fall just nu har lyxen att kunna stanna lite i bubblan. Jag MÅSTE inte åka till skolan varje dag trots att jag har planerat det. Föreläsningar och seminarier är ju vad det är, men dagarna utöver det KAN jag ju faktiskt sitta hemma och läsa istället.

Min preferens att åka in till skolan och plugga i biblioteket för att få struktur på mitt liv kanske trots allt kan få vara underordnat min preferens att inte sitta en hel kväll och bäva för att nästkommande morgon behöva ta på mig kläder, gå till tunnelbanan i polar-expeditionsutstyrsel och bära på tio kilo kurslitteratur.

 

Jag tänker ibland på mig själv som en curlingförälder till min dotter, men, i samråd med flera kloka personer i min omgivning har jag nu kommit fram till tankesättet: Jag ska vara curlingförälder till mig själv. Att låta sina barn slippa jobbiga saker är ju omdiskuterat och går att vrida och vända på till dödagar. MEN att tillåta sig själv att faktiskt ta den lätta vägen ut ibland, att inte TVINGA sig att gå upp 05.45 varje morgon och ut 07.15 när man precis lika gärna kan stanna vid sitt eget köksbord i fleecetröja, det kanske inte är en fullt lika tunn is att ge sig ut på?

 

Så från och med nu ska jag curla mig själv i ett tag framöver. Och utöver det ska jag även, mer än någonsin, påminna mig om att det finns sådant som också varit januari och som varit något annat än kämpigt, vidrigt och tröttsamt:

- Att i väntan på middagen bugga i vardagsrummet med dottern till Never My Love med Björn Skifs – soul-motown-pärlan som Bettan och Pelle i Karlsson på taket dansar till när Lillebror och Karlsson spionerar på dem, och göra liknande flygplansrörelser som de gör i Karlsson på taket medan treåringen kiknar av skratt.

 

- Att gå på Bodybalance – det tusen procent VÄLGÖRANDE pass bestående av tai chi, yoga och pilates som är stretch och styrka på en alldeles, alldeles lagom nivå (man blir varm men inte svettig) och som, ursäkta den Blossom Tainton-doftande klyschan, känns som en GÅVA till min på så många sätt hårt tilltufsade kropp. 

 

- Att gå till Aspuddens 4h-gård och lämna napparna till djuren och vinka hejdå till tre års livräddare som plötsligt inte längre behöver agera livräddare eftersom det nu går att resonera istället.

 

- Att läsa "Din stora kärlek" av Liane Moriarty och "Små katastrofer" av Sarah Vaughan och känna att det är PRICK PRECIS på denna nivå jag vill konsumera spänning – psykologiska relationsromaner med någon typ av frågeställning som kryper under huden. Inga grafiska bestialiska mord eller hemmaproducerade true crime-poddar som släpps två minuter efter att gärningen begåtts.

 

- Att se över kalendern och boka in en filmkväll med Kate för att se Harry Styles i "My policeman".

 

- Att se över kalendern och boka in en helt vanlig februarionsdag, efter tre veckor av mastodontanalyser och halvdagsseminarier, där jag planerar att helt sonika skippa allt vad plugg heter, ta dottern ledig från föris och dra till Kungens kurva för en långvistelse på Yoump.