/ Dravel /

He said "take care of your mother, watch out for your sister"

”SKA JAG SÄGA MIN NYA DAD CRUSH?!” vrålar jag lite för högt i parken till en mammakompis en dag på tal om absolut ingenting och fortsätter: ”Du vet X pappa på Öppnis, alltsååå, han är så F-ING GULLIG och han pratar som Peter Jöback så han måste flytta in hos oss ELLER så måste han börja läsa in ljudböcker, men han är så SJUKT fin mot sitt barn och det är så tydligt hur han liksom älskar henne över allt annat, jag är SÅ SVAG för farsor som just har döttrar!”!
 
Liamoo säger i DI Weekend att han känner sig som ”en riktig flickpappa” och förklarar det med orden:
Jag har vuxit upp med många kvinnor i min familj vilket har gett mig stor respekt för kvinnor. När jag fick min första dotter så var det som att jag alltid har vetat hur jag ska vara hennes pappa, det känns tryggt och naturligt. Jag vet inte om man som far kan få samma typ av relation med en son."
 
En annan mamma berättar på en promenad att hennes man blev så lycklig när de skulle få döttrar båda gångerna för det var precis det han hoppats på, och en annan pappa säger, oberoende av denna anekdot i ett helt annat sammanhang, att han kände exakt samma sak när de väntade sin dotters lillasyster.
 
Och när jag tänker på det står det klart att Linda Skugge hade rätt i sin spaning från 2006: ”De klokaste männen har döttrar”. Hennes exempel var Anders Borg vilket närmare tio år efter krönikans publiceringsdatum kanske började kännas lite stelt, och i övrigt har texten kanske inte åldrats hundra procent väl, och man kan sucka hur mycket som helst åt pappafeminister om man nu tycker att det för debatten eller samhället framåt, MEN grundtesen Linda driver bekräftas av mitt dagliga umgänge med cirka tiotusen pappor i södra Stockholm 2024. De som har döttrar vinner mitt hjärta väldigt fort.
 
Det finns egentligen inget tydligt utmärkande i hur de är mot sina barn, det är bara något med utstrålningen eller liksom... atmosfären som omgärdar män som har döttrar som liksom sänds ut på ett speciellt sätt. Jag tänker så mycket på könsroller och könsidentitet och förväntningar nu när jag har fått både en son och en dotter, på vad man för vidare och vad man visar och hur man begränsar.
 
Vår son är fyra månader och jag gör dagligen allt som står i min makt för att hålla borta orimliga mallar så länge det går. Han har på sig kläder jag tycker om, en hel del rosa och en hel del mina och min dotters gamla saker, för om jag skulle vaska helt gratis VRÅLFINA och roliga bebisplagg på grund av att bebisen ifråga föddes med snopp istället för snippa så skulle jag känna mig DUM I H, för att använda en tredje mammakompis uttryck, och hela världen kommer inom en mycket, mycket snar framtid ändå att styra och hindra honom från att själv känna efter vilka saker han förväntas gilla, så jag har inte direkt någon brådska med att låta detta ske en dag tidigare än det måste.
 
Vår dotter är fyra år och jag gör dagligen allt som står i min makt för att hålla borta orimliga mallar så länge det går. Jag säger aldrig att hon är fin, kläder är oftast coola eller roliga, frisyrer är så bra så man inte får håret i ögonen eller munnen, och saker eller kläder som är för små för en (exempelvis bebisskor eller rutschbanan hon vill att jag ska åka) är just för små för oss, jag säger aldrig "jag är för stor för den" utan formulerar det alltid som "den där är för liten för mig".
 
Det är så svårt att uppfostra barn oavsett kön, men jag känner någonstans att jag vet en del om vilka fallgropar som ofta drabbar tjejer och som jag därför av egen erfarenhet (och tusen olika lästa böcker på tema jämställdhet/feminism/obetalt känsloarbete/sexualbrott/ätstörningar) vet hur man kanske kan... om inte undvika så i alla fall dra upp döttrarna ifråga från lite fortare när de väl trampar i dem.
 
Inför uppdraget att uppfostra en kille till att inte bli incel, gängkriminell, fotbollshuligan eller hamna i andra sammanhang som unga män kan dras in i, står jag helt handfallen. Vilka är unga killars största osäkerhetsområden, vad kan jag råka göra mot eller säga till min son under barndomen som skapar livslånga sår, hur kan jag ofrivilligt motarbeta hans rättighet att få vara helt fri och inte behöva söka bekräftelse på någon annan, mer destruktiv, plats? Jag har ingen aning, för jag har aldrig varit där.
 
Och kanske är det därför jag får ett så starkt förtroende för män som jag ser som bra pappor och som dessutom är det till döttrar: De lyckas inte bara med uppdraget att ta hand om barn utan dessutom med att ta hand om ett barn vars potentiella utmaningar och självtvivel de inte själva upplevt. Så kan man ju egentligen säga om allt – för man är ju knappast samma person som sitt barn oavsett könsidentitet – men det blir ännu tydligare när man inte varit med om den grundläggande skillnad samhället envisas med att skapa: Olika förväntningar på olika kön.
 
Alla pappor med döttrar som jag känner ingjuter ett så starkt förtroende, de höjer sina barn (och fruar!) till skyarna och de går på föräldramötena och är med på utvecklingssamtalen och de är publik på gymnastikträningarna och de sjunger på sångstunderna och allt detta hade de säkert gjort om de haft söner också, men de här tecknen på att de är etthundra procent delaktiga i sina barns vardag får mig att känna att risken för att de ska få en haltande relation på grund av ett uteblivet gemensamt intresse för stereotypt manliga aktiviteter minskar så drastiskt.
 
Papporna till de döttrar jag känner gör mig helt lugn i att det år 2044 kommer att finnas en hel generation fruängstjejer som går ut i världen utan ett enda daddy issue.