/ Dravel /

Vet du vad, jag stör mig lika hårt på dig

I veckan pratade jag och Bettan om vad man tror att andra stör sig på hos en själv. 
 
Ett urval av saker jag tror att folk tycker är irriterande med mig:
 
– Att jag bryr mig för mycket om andra, ställer för höga krav på mig själv och har svårt att släppa jobbet när jag är ledig.
SKOJA.

På riktigt, ett urval av saker jag tror att folk tycker är irriterande med mig:
 
- Att jag pratar om mig själv när jag ska prata om någon annan.
När jag pratar med någon så bekräftar jag den personens sägningar med att instämma, men det låter liksom aldrig som att jag verkligen bekräftar utan mer som att jag tar över samtalet! Exempelvis om den andra säger "det är så himla kallt i min lägenhet" så svarar jag "alltså åh det är så hemskt när det är så, det var askallt i vår lägenhet också och då...". Good intentions gone wrong. 
 
- Att jag är Ove Sundberg.
Jag låter aldrig folk vara ifred. Sms och facebookchattar och mail och instagram-DM, helst parallellt. Det måste vara SÅ många gånger som folk suckar "åh jag skulle inte ha likeat" när de öppnar diverse social media och ser att jag har skrivit en 700 tecken lång kommentar till dem för att de råkade klicka like på något jag la upp.
 
– Att jag pratar så högt.
Om man på riktigt vill göra mig ledsen och obekväm finns ett mycket enkelt och effektivt sätt: Att säga att jag ska tona ner mig lite. Hela min barndom var jag så tyst och rädd att göra eller säga fel, så när jag blev typ elva-tolv blev jag istället världens mest högljudda person. Jag pratar och skrattar så mycket och så högt men jag VET DET, om man säger till mig att vara tyst får jag en sådan otroligt dålig känsla, jag kan på riktigt börja gråta om någon gör det. Detta tror jag att det finns många som irriterar sig på, men det enda man behöver göra när jag är så loud är att själv sänka sin röst, för jag lovar att jag förstår.
 
- Att jag börjar för långt bak när jag ska berätta något.
Ibland ska jag berätta något som hänt under dagen och Oskar suckar, MED ETT LEENDE OCH MED KÄRLEK men fortfarande trött, "alltså, kill your darlings!". Såhär kunde det exempelvis ha låtit häromdagen när jag skulle berätta att jag läst att Michaela Forni ska ha barn:
 
"Jo, när jag var på Skugge så jobbade vi ju med Michela Forni du vet, hon skrev ju en bok om sin prestationsångest som alltså gick ASBRA verkligen, vi fick Malou och allting, sedan hade jag ju haft kontakt med henne typ tusen gånger före det om att jag ville skriva för Devote när hon var chefredaktör där men det var innan vi gjorde hennes PR så hon hade sagt upp sig och de tog inte in frilansare och så var de ju Stampen-ägda också så that went to hell men I ALLA FALL, nu på vägen hem var jag inne på Bloggbevakning och där stod det att hon är gravid!".
 
Det händer mig SÅ HIMLA OFTA att jag berättar en grej och så börjar jag alldeles för tidigt i historien med saker som är helt poänglösa för anekdoten och jag bara ser hur den jag pratar med ler stelt och bara "MAY WE HAVE YOUR VOTES PLEASE?" och jag vet inte hur jag kunde göra detta misstag igen men jag vet att det är minst en minut kvar tills jag kan komma till poängen.
 
 
Kul människa jag är att hänga med! För någon månad sedan la en radioprogramledare upp på Instastories (jag vågar inte namnge programledaren för det känns så oschysst när det är på Stories, de är ju Stories av en anledning liksom...?) en printscreen på en sms-konversation där hon först skickade bild på sina nygjorda naglar och skrev typ "jag har äntligen fixat naglarna!" och sedan "nu till dagens näst viktigaste händelse: Hur gick din abort?". Bildtexten löd: "Hur kan jag ens ha 1 st vän?".

Jag känner en stark samhörighet med henne när hon ställer sig den frågan.