Fridah Jönsson

Tre dåliga/störiga/pinsamma/jobbiga saker om mig själv off the top of my head som jag ska erkänna nu som jag egentligen borde ta med till någon terapisoffa alternativt skriva långa genomtänkta inlägg om istället för att ta dem helt ur sitt sammanhang, men jaja:

 

- Att jag kan NOLL OCH NADA om Ukraina-, Ryssland-, Nato- och säkerhetssituationen. Det här är så satans pinsamt för jag fattar INGENTING, utrikes- och säkerhetspolitik är min absolut största akilleshäl, jag är till och med mindre uppdaterad på det än på OS. (Där kan man ju i alla fall säga "Träningsmanifest" och "dricka vispgrädde" så är man med i snacket, här har jag inte ens några nyckelbegrepp.) 

 

Egentligen borde jag ju bara sätta mig in i det, MEN då inträder samma spärr som så ofta i situationer där jag känner mig efter alla andra, oavsett om det handlar om att lära mig sminka mig, se en ny TV-serie eller upptäcka Beatles diskografi: Det har gått för lång tid, känns för oöverkomligt och jag förstår inte var jag ska börja, så då struntar jag i det helt istället. Rimligt, praktiskt och konstruktivt.

 

- Att jag inte längre riktigt känner mig hemma i att underhålla relationer nuförtiden eftersom pandemin och föräldraskapet har gjort att jag helt har tappat min upparbetade vana att träffa folk och HITTA PÅ saker. Inte för att jag inte vill, utan för att jag efter så här lång tid inte vet hur man gör!

 

Vanliga aktiviteter eller träffar känns så avlägset efter de här åren – jag minns inte hur långt i förväg man ska bestämma något, vilka restauranger eller fik jag vill ses på, hur sent jag brukar stanna innan jag drar hem, vilken tid jag måste åka hemifrån för att vara på olika platser vid rätt tid...

 

Jag är helt socialt vilsen och det kan man ju tycka att jag varit förut också men det här är på ett sätt som jag verkligen inte såg komma.

 

- Att jag tycker att self care-hysterin (som ju har goda intentioner men har utvecklat sig till att på vissa håll göra folk till outhärdliga människor) upphöjer fenomenet "att ställa in" till skyar som kommer att medföra en systemkollaps om alla följer det.
"DET ÄR OKEJ ATT STÄLLA IN", "man FÅR ombestämma sig", "KOM IHÅG ATT MAN FÅR BARA SKITA I ALLT VISSA DAGAR" – på det stora hela är det väl bra att överpresterande människor förstår att jorden inte står och faller med dem, men (och ursäkta en Ove Sundberg-känsla här) jag tycker att folk i allmänhet ställer in alldeles för ofta!

 

Jag upplever att både så många kompisgrejer, möten och intervjuer blir omflyttade och uppskjutna och inställda (alltså LÅNGT före pandemin) och såklart är det vissa mer än andra som hoppar över saker och såklart finns det nivåer av anledningarna blablablabla, men problemet är att de som ställer in mest och oftast är försenade också är de som lättast tar till sig att "DET ÄR OKEJ att ställa in", och då... gör de just det.

 

Kanske är det för att det (förutom VAB) ska till en naturkatastrof eller tre liter Stesolid för att jag själv inte ska ta mig till avtalade träffar (fast först skulle jag försöka paddla dit eller dra ut nålen i sömnen), men jag tycker verkligen att det här med att ställa in bokade saker börjar bli accepterat på ett sätt jag inte alls tycker rimmar med det medborgerliga samhällskontrakt vi alla som lever i Sverige 2022 demokratiskt men informellt har skrivit under för att kunna samverka med varandra i en harmonisk samklang.

 

... skrev jag och tänkte tillbaka till i vintras när jag en morgon mailade och bytte dag för ett telefonmöte samma eftermiddag för att jag skulle bära upp julpyntet från förrådet istället.