Fridah Jönsson

Om jag fick en krona för varje gång jag hört någon yttra ord som "oombedda råd" eller "momshaming" redan tio år innan jag själv fick barn skulle jag kunna finansiera en ny IVF-behandling, men jag själv har aldrig känt igen mig i den där bilden av folk som strösslar dumma råd eller ogenomtänkta sägningar runt sig i tid och otid. 

 

Det kanske beror på att jag är en naiv (osäker?) människa som oftast genuint överväger andra människors tips och råd, i alla fall när det kommer till barn, men jag kan knappt komma på en enda gång när jag verkligen blivit irriterad på ett personligt plan eller känt mig förminskad av något som andra människor sagt till mig om hur man ska ta hand om barn.

 

Tills häromdagen! Jag var ute med dottern i en helt annan stadsdel och vi mötte en person från ett helt annat liv och en helt annan tid. Det var säkert tio år sedan vi träffades sist och jag vrålade "MEN HEEEEJ!" och jobbar du här shit vad kul men du bor kvar på samma ställe eller och åh vad heter DIN dotter då ämen gud vad gulligt blablablabla, sådär som man gör.

 

Så nämnde jag i förbifarten att vår inskolning varit jobbig, my god vilken struggle ah det var HÅRT alltså och blablablabla – sådär som man också gör. Efter att ha bytt spår och börjat kackla på om något annat oväsentligt i tusen år – sådär som i alla fall JAG gör – sa jag att näe det är dags att röra sig hem till fredagsmyset men vad kul att ses ha det bra vi ses i feeden heeeeeej. Och medan jag började vända vagnen mot tunnelbanan kom det:

 

Eh? Tyvärr stannade jag inte upp och svarade "EXSQUEEZE ME?" som Adam hade gjort, men eventuellt sa mitt ansiktsuttryck att jag inte förstod att det som sades just sades, för personen började förtydliga – jo, det är nämligen så att barn behöver människor i sin omgivning som gör att de känner sig trygga så ja, jag kan ju läsa på lite om det om jag vill, faaast [här avbröt sig personen eftersom jag förmodligen såg ut som Fran i The Nanny när hon får höra ett chock-besked] det kanske inte är det som är problemet i och för sig...

 

Efter att ha förklarat att "NEJ DET ÄR INTE DET SOM ÄR PROBLEMET FÖR DET ÄR JU BARA SÅ DET ÄR FÖR VISSA TYP OCH HON ÄR JU LIKSOM CORONA KID OCH RÄDD FÖR ALLA ANDRA BARN FÖR HON JU KNAPPT TRÄFFAT NÅGRA NÅGONSIN MEN HON ÄR HELT FAST VID PEDAGOGERNA OCH NU GÅR DET MYCKET BÄTTRE SÅ JA VI KRIGAR PÅ MEN HA DET BRA SÅ HÖRS VI HERRÅ" älgade jag iväg och försökte förstå varför jag inte reagerade som jag brukar i sådana här situationer, nämligen med tanken "Jajja, den sa något skumt men det var ju bara en välmenande kommentar och hen känner ju inte mig eller vår familj så hur ska hen veta, shit the same".

 

Istället blev jag helt provocerad, av att 1) från en annan förälder 2) få höra att det finns något som heter anknytningsteorin och 3) att jag BORDE KOLLA UPP DET 4) för att min ettochetthalvtåring inte hjulade in på föris varje dag de första två veckorna. Tack för infon då, och tack ännu mer för recensionen av mitt föräldraskap.

 

Några dagar senare hörde jag en intervju i en podd med en mamma som inte bär sitt barn i vagn för att det är för långt ifrån en själv, och som inte ger sitt barn napp för att hon anser att det kan hämma känslouttryck. "Vi sätter plastbitar i munnen på våra babysar när de kanske har behov av något helt annat", sa hon, och det var första gången jag tog personligt illa vid mig av något som gällde föräldraskap men som inte handlade om mig personligen – och framförallt: Som inte ens sades direkt till mig.

 

Jag lyssnade på podden medan jag stod och vaggade just vagnen i sovrummet en VAB-dag när hon inte somnade men låg och vilade helt tyst med just nappen i munnen.

På ungefär två minuter gick min känsla från "pjuh det funkade nu är hon lugn gud vad skönt" till "shit nu förstör jag henne kanske, har jag satt en plastbit i hennes mun och lagt henne längre ifrån mig än hon själv vill bara för att jag inte kan hantera hennes känslor?".

 

På fyra dagar skedde alltså förändringen – jag blev irriterad respektive osäker på min förmåga som mamma, på grund av folk som aldrig träffat mig och mitt barn tillsammans, och i det ena fallet dessutom inte ens prata med MIG.

 

Ett tag stod jag där i mörkret och rullade vidare vagnen fram och tillbaka mellan garderoben och sängen och funderade på om mina reaktioner hade att göra med att hon blir större och självklarheterna därmed färre – problemen har diffusare orsaker nu än bara "hungrig ont i magen trött". Eller berodde känslorna på att jag har tunnare hud nu när jag inte längre är med henne hela dagarna, eller på att jag fortfarande inte är säker på vem jag blivit under de senaste två åren, eller på hundra andra anledningar som jag inte ens känner till?

 

Men så bestämde jag mig bara för att se det som ett tecken på att jag tvärtom litar på min egen förmåga. Jag har liksom tänkt att jag kanske har en total och farlig undertro till mig själv och bara blint litar på vad alla andra människor säger, men den här känslan av att faktiskt bli provocerad av olika råd när JAG vet vad som funkar bäst för oss, den blev som ett tecken på att jag faktiskt är någorlunda grundad.

 

Och inte minst blev det ett tecken på att jag nu kan vara med i gemenskapen kring detta. Nu har jag upplevt samma sak som de andra mammorna, jag kan delta i suckarna och  relatera till seriestripparna. Så till slut skedde det alltså äntligen, nu är jag medlem i momshaming-klubben!