Fridah Jönsson

Idag är det två år sedan vårt graviditetstest visade positivt. I två år har hon visat för världen att hon finns, visat oss att det inte längre bara är vi två och visat mig att det inte längre bara är jag.

 

Ofta när jag tackar henne för att hon kom till oss – och det gör jag oftare än vad som kanske är rimligt – berättar jag för henne hur det gick till: Först bodde du bland stjärnorna och då längtade vi så mycket efter dig, sedan bodde du i mig, sedan bodde du på ett sjukhus där du träffade en av pappas simmare, sedan bodde ni en skål i några dagar, sedan flyttade du in i min mage där du bodde i åtta månader, sedan kom du ut och då bodde vi allihop på ett sjukhus i några dagar och sedan bodde vi allihop här.

 

Vad var det som var viktigt alla år innan hon kom till oss, alla år när hon fortfarande bodde just bland stjärnorna, alla år innan RASKAANA stod på skärmen? Hur mycket jag än går tillbaka och tänker och undrar och funderar kommer jag fram till samma sak: Att få henne.

 

Drömmen var alltid ett barn. Hur mycket jag än hoppades på andra grejer, att få ett jobb där jag fick bestämma allt själv eller att köpa en lägenhet som inte innebar att vi behövde sova i en loftsäng, handlade allt till syvende och sist ändå om att jag ville ha ett liv där jag och Oskar fick vara föräldrar. Jag såg ingen mening med att ha ett drömjobb om jag inte skulle få köpa blöjor för lönen, eller bo på en herrgård om inga barn skulle bo där.

 

Någon på Instagram skrev i veckan att det tydligen är någon Infertility Awareness Week och inledde sin text med "I don't know if I will ever fully exhale". Ingen har beskrivit det bättre.

 

Att leva i tvåveckorscykler, att ha en enda dröm i livet och stå helt utanför möjligheten att påverka den att gå i uppfyllelse, att veta att det inte spelar någon roll hur mycket pengar man har, hur viktiga kontakter man känner eller hur många högskoleprov man skriver 2.0 på för det handlar endast och enbart om slumpen – för mig satt det kvar även när plusset på stickan var ett faktum, det satt kvar även när de första försiktiga sparkarna kändes när jag var ensam hemma en julikväll och såg Min bäste väns bröllop och det satt kvar även på ultraljuden när vi fick bevittna hennes tabatapass i full kareta inne i magen.

 

Och det sitter kvar även när hon, flera år efter de första försöken och nästan ett och ett halvt år sedan hon till slut kom, ligger i sin Laban-pyjamas bredvid mig i sängen medan vi läser "Stora TV-sjukan" och hon klappar på sin kanin och snuttar som besatt på sin napp och är en sekund från att somna.

 

Godnatt världens bästa Disa, tack för att jag har fått vara din mamma idag.