Fridah Jönsson

 

Jag skrev till Cici att det är så segt att det inte ens beror på en graviditet, för då hade jag fått 1) en bebis 2) klickvänliga rubriker om JUNGFRUFÖDSEL AV TIDIGARE IVF-PATIENT. Nu är det bara en omotiverad, horribelt vidrig känsla, av oklar orsak, som dykt upp till och från sedan efter jul men som de senaste dagarna ligger kvar hela dagen varje dag och gör mig närapå oförmögen att tänka på något annat.

 

Det enda jag vill och kan äta som inte är äckligt eller gör ont vare sig inför eller efter är: Froosh mango-smoothie, Oskars pavéfrallor och Marabou Schweizernöt. Stabilt.

 

Det finns ingen hejd! Hur många påsar med kläder, påslakan och handdukar kan man sälja/donera till Emmaus/ställa i "ta hem till mamma och pappa"-högen på en vecka? Jag vet inte, men jag vet att ljudboken ("Parmiddagen" av Martin Österdahl, familje-noir i värsta Mattias Edvardsson-stilen, mmmm!) som jag lyssnade på när jag började, och som jag bestämde mig för att bara spela under rensningssessionerna, var 7 timmar och 59 minuter – och var slut när jag inte ens hunnit igenom hela förrådet.

 

Som jag sa till Oskar i helgen i förundran över att vi plötsligt har mer space än någonsin här hemma: När jag rensar rensar jag och då rensar jag rejält.

 

Feber, tänder, förkylning, KÄMPA MASKEN! Men det är rätt mysigt ändå – att tillbringa en heldag med att bygga ett stall till My Little Pony-hästarna av en skokartong, döpa varje häst, rita med vägkritor på hela innergården och försöka spana om våra planteringar har kommit upp. Välbehövligt för samtliga inblandade.

 

Allt jag vill är att chilla lite, gärna i lite sol, och att Söderköping, Junibacken, The Ark och Harry Styles ska LEVERERA! 

 

All annan litteratur är alldeles för komplicerad, jobbig och ansträngande. Jag existerar ingen annanstans än i Sweet Valley. Om ni söker mig finns jag på Casey's glassbar, eller så borde Caroline Pearce, SKOLANS VÄRSTA SLADDERTACKA, kunna framföra ert budskap.

 

När det är jag som tar badet är det också jag som är en vattengympainstruktör som står bredvid badkaret och peppar med härliga låtar. Så har det varit sedan slutet av 2020 och så verkar det förbli fram till typ 2029.

 

Icke förhandlingsbart är att varje bad inleds med Drakens dans, men vi har också kört en del Mora Träsk-hits och på detta råkade jag spela Hanna Hedlunds "Anropar försvunnen", min absoluta favoritlåt som åttaåring, för henne och jag har aldrig sett henne älska en låt så fort.

 

Så nu är det jag som står och vrålar "DET HÄR ÄR X22!" med samma mycket enkla koreografi som jag gjorde på alla barndomens Roliga timmen, Åkerörock och egna vardagsrumsshower med syrran hemma på Goesisland Street för lite mer än tjugo år sedan.

 

Tillsammans med "Stockholm regnar!" som hon uppmaningsjublar tio gånger om dagen ("Lose my mind" med Myra Granberg, vars hela text hon alltså kan utantill) och "Alldeles PAAAAJJJJ!" ("Välkommen in" med Veronica Maggio) är detta just nu den absolut bästa diskografi hon vet. 

 

Bra grund jag lagt för att få till en värdig Spotify Wrapped i december.