Fridah Jönsson

Dagarna de går och går efter varandra, sjunger dottern och det är så sant som det är sagt. Från augusti till nu har jag befunnit mig i ett vakuum av sömnkaos, rutin-anpassning, sorg och förlust av familjemedlem och allt går runt runt runt och jag har saknat ord, tankar, sammanhang, bara gått på rutin timme för timme och inte kunnat tänka längre fram en en sekund.

 

- Sedan sist har jag som sagt slagit huvudet i väggen X antal gånger över att vår bebis tydligen inte alls är den lyxlirar-sovaren som hans syster visade sig vara från tre månaders ålder. Denna sensommar och höst handlade därför för mig om att ställa in allt som involverade att lämna Fruängen och träffa någon en bestämd tid, att hålla oss här hemma bara han och jag och att försöka identifiera någon sorts mönster och sedan försöka följa det.

 

16 weeks of hell, skulle man kunna säga, men nu är vi ute på om inte andra sidan så i alla fall NÅGON sorts sida där det i alla fall finns ett mönster. Och snart börjar det roliga: Att börja tweaka på mönstret! Kanske, kanske går det snart att sova längre än 05.25 på morgnarna är målet. Ses i september 2026.

 

- Sedan sist har jag DM:at Moto Boy. På grund av ovan nämnda sömnkaos provade jag olika låtar (jag blev helt loco av Babblarnas vaggvisa till slut), och när jag tänkte "vad finns det för LUGNA låtar som jag tycker om och vars ljudbild kan få en bebis att slappna av på riktigt?" kom jag att tänka på "U" med Moto Boy. Han har varit top of mind hos mig denna höst – jag såg "Lost boys and fairies" på SVT Play och kom att tänka på honom, och han släppte dessutom ett nytt album.

 

Så jag startade hans otroliga, sakrala, drömska, lite ... skrämmande "U" och flera dagar i rad sa barnet godnatt och checkade ut redan i introt. Detta gjorde mig så lycklig att jag blev tvungen att meddela Moto Boy detta, varpå jag letade upp honom på SOCMED och skickade en lång historia om hur han varit med mig sedan min ungdom och hur han nu hjälper nästa generation att lugna sina nerver. Han svarade. Vi förtjänar egentligen inte konstnärer som han.

 

- Sedan sist har jag hittat en paradox hos mig själv: Mitt akademikerkomplex blir större och större av att vara föräldraledig, men jag vill absolut inte tillbaka till plugget. "Men alltså, vadå 'den diskursiva analysen är så jävla bra, vad är det ens för MENING, jag fattar inte ens hur du kan YTTRA en sådan ORDFÖLJD?" gnällde jag över hela Långbro park när jag gick promenad med en förisfarsa som skriver på en avhandling och som besvarade min "har du någon typ... favoritavhandling?"-fråga med en motivering till att hans akademiska idol var hans akademiska idol, och jag kände mig rakt igenom DUM I H.

 

Jag börjar logga in på Athena och läsa litteraturlistor och sakta men säkert förbereda mig på att jag om två månader förväntas ge min fulla uppmärksamhet till kursen Vetenskaplig teori och metod II – och varje gång jag gör det känner jag mig som någon som vill kunna springa ett marathon men avskyr att träna. ALLT JAG VILL är att vara bildad och kunna saker, jag vill bara inte gå tillbaka till plugget om jag lika gärna kan turnera mellan att promenera, hänga med andra föräldrar på Öppna förskolan och vara hemma och se Född 2010 medan jag bygger med klossar och rullar bollar med djurmotiv.

 

- Sedan sist har jag befunnit mig en 100 procent Knutby-period! Det kanske är för att dottern hänger så mycket i kyrkan, men jag har, som så ofta förut, fastnat så mycket i denna historia. Jag har läst boken av Jonas Bonnier, jag har lyssnat på ALLA svenska podcasts som kommer upp om man söker på "Knutby" i podcast-appen och jag har börjat på dokumentären i SVT Play. Har jag även vänt mig till prästen som brukar vara på Öppna förskolan varje vecka med orden "du måste hjälpa mig med lite kunskapsluckor, jag är i en Knutby-period så nu undrar jag grejer om FRIKYRKAN" och ställt en miljon frågor om dess styrning under pysselstunden i kyrkan? Kanske. 

 

- Sedan sist har jag och dottern varit på Skogskyrkogården på kvällen på alla helgons dag. My oh my, jag förstår varför den är ett världsarv.

 

- Sedan sist har jag varit mycket kluven inför Kents konsert i mars. Inte ens tio år har ju gått! Visst ÄR det too soon?

 

- Sedan sist har jag vänt och vridit på en social situation som gjorde mig så osäker på både mig själv och min syn på en annan person att jag en månad efteråt hade frågat ungefär åttio procent av alla människor jag känner "men alltså VARFÖR säger hen en sådan här grej?", "men vad ÄR det för jäla beteende?", "men oavsett anledning är det så KONSTIGT?", "här är mina tre alternativ" och så vidare och så vidare – och allt jag kom fram till var till slut helt enkelt följande: Detta hände mig för att jag behövde så ett frö till ett TV-serie-manus. Kanske kommer jag att rädda Viaplays ekonomi.

 

- Sedan sist har jag gått tillbaka till gymmet efter ett mycket långt uppehåll. Värdigt nog inledde jag med att sinka passet genom att sitta helt obrydd i skräddarställning på golvet när alla andra, vilket jag upptäckte efter lite för lång tid, satte sig målmedvetet på kanten av step-up-brädan eftersom jag hörde fel när instruktören sa "Ok so sit down on the edge" och inte "Ok so sit down on the ass".

 

- Sedan sist har jag väst "alltså Jesse din jäla HJÄLTE!!!" för mig själv i TV-soffan när Tunna blå linjens whiskeykväll INTE slutade med en omoralisk återförening mellan Jesse och Fanny utan med att han GICK HEM. Snacka om att ha tilltro till tittaren! Att inte behöva kasta in någon deppig rörig sexhistoria igen utan lita på att det blir tillräckligt spännande ändå. TACK, Cilla Jackert.

 

- Sedan sist har jag sett "Nobody wants this" och fått ut precis allt jag vill ha av film nuförtiden. Relationsfrågor, dagsaktuella referenser, exteriörer från L.A. Hela tiden dyker det upp olika memes eller bilder på Adam Brody på min instagram, ett bestod av meningen "OK so it's 2024 and we're all crushing on Seth Cohen again?" och det var väl en vettig sammanfattning av hela oktober.

 

- Sedan sist har jag yttrat meningen "alltså förlåt att vi blev lite sena, TMI men: Min tampong satt fel" på en playdate. Därefter har jag frågat tre mammor "alltsååå har ni försökt sätta i en tampong med en bebis i sele ELLER?" och fått ett otippat och unisont "JA!"-svar, och detta har lett mig till att jag känner mig som en högstadieelev igen! Efter två förlossningar KAN jag helt enkelt inte detta med mensskydd längre – allt sitter fel, åker omkring eller läcker. Denna värdiga livsstil var fjärde vecka skulle ju kanske kunna åtgärdas genom ett besök hos en gynekolog eller barnmorska men den tanken slår jag bort med motiveringen "men det orkar jag ju inte" och därmed är jag definitivt en högstadieelev.

 

- Sedan sist har jag läst "En bra plats i skallen" av Marcus Berggren. Jag har bara tre ord: VILKET JÄLA VERK.

 

... and that's what you missed on Glee.