/ Dravel /

Our days were long, our nights no longer, counting seconds, watching hours

Ögonblicket 05.00 när han vaknar. Det spelar ingen roll hur han sovit, när han ätit, hur hans status är i övrigt, eller att han alltid somnar om igen om en timme: Han är en fyramånadersversion av Alexander Pärleros som anser att klockan fem börjar morgonen, rise and shine.
 
Han är oftast inte ens hungrig. Så många flaskor som vaskats för att jag trott att han vaknat av att vilja äta, tills det stod klart att han helt enkelt har sovit färdigt och inte tycker att det finns någon anledning till att invänta det officiella startskottet för att det är morgon (05.59 när Nyhetsmorgon börjar). Mörkret flyr, dagen gryr, frågor på det?
 
Så jag plockar upp honom. Och från att det varit min jobbigaste tid på hela dygnet har det istället blivit en stund jag omfamnar, tar vara på och kommer att sakna när den försvinner: Timmen innan allt börjar.
 
Bara bebisen och jag. Han i min famn, eller bredvid mig på kudden, eller i sin lilla babygunga i köket. Fåglarna på innergården har vaknat men i övrigt är hela världen tyst. Vantörsvägens bilar är kanske uppe, men de är inte lika många och dundrar inte lika högt som de är och gör om 90 minuter. Inte en enda granne syns i fönstren. Förisgården ligger spegelblank, det är ett adjektiv som är fysiskt omöjligt att använda om en lekplats av grus men det är just den beskrivningen som dyker upp i huvudet när jag tittar ut och ser de tomma balansgångsstenarna och de öde grindarna.
 
Dottern och Oskar sover inne i hennes rum. Om en timme ringer hennes ”veckoklocka”, men än så länge ligger hon hoprullad som en sten och vet inte att jag just nu hämtar anda och kraft för att köra igång.
 
Bara bebisen och jag. Inga intryck. Stunden innan allt börjar - innan kläder ska tas på, innan frukost ska fixas, innan P4 Stockholm ska ljuda, innan sängar ska bäddas, innan Djuren på Djuris ska startas, innan tänder ska borstas, innan Messenger-trådarna ska plinga, innan poddarna ska lyssnas på, innan beslut ska tas, innan dagsplaner ska göras upp, innan lämningsrutiner ska genomföras, innan middagshandlingar ska styras ihop.
 
Bara bebisen och jag. Han gör mig till ofrivillig medlem av 5 AM Club och under våren har jag slitit mitt hår över den här stunden och jag har gråtit av trötthet och jag har hävt mig upp på armbågen och viskat ”du det kan du GLÖMMA”, men jag har också sakta börjat förstå att den knappast kommer att pågå för evigt. Och när den insikten tar över och solen skiner in bakom mörkläggningsgardinerna och allt är dead quiet och jag förstår att om bara några månader är den här timmen borta för då kommer rutinerna att vara helt annorlunda, då vill jag fånga varje sekund av den.