/ Dravel /

Life felt like heaven today

Det blev sommar och jag är verkligen inte beredd.
 
Den här våren har varit så omvälvande, så vacker, så konstig, så upp-och nervänd, så långsam, så snabb, så högljudd och så stilla samtidigt.
 
Våren 2024 har varit de första veckorna som tvåbarnsfamilj. Att som nyförlöst och med en post-förlossning-inflammation som knäckt ryggen i bitar kånka upp liggdelen uppför alla tusen grindar och trappor varje februarihämtning. Att försöka skydda en femveckorsbebis från tjugo femåringars helt förtrollade men möjligen RS-bärande fingrar. Att sätta på skoskydd på kängorna och ta av regnskydd från vagnen och tålmodigt invänta en fyraårings påklädning av fleece, overall, stövlar, polokrage, mössa samt vantar, och inte ha tillåtelse att hjälpa till en enda sekund.
 
Att gå till lekplatsen och från en iskall bänk försöka ropa till stora barnet som gungar att "du får fråga Annica!" medan stelfrusna fingrar försöker blanda en flaska till en hungrig bebis och man därför inte kan ställa sig och ge fart. Att ha lediga onsdagar som ser likadana ut varje vecka: Öppna förskolan i kyrkan, korv med bröd i centrum, glass efteråt, hem och landa framför Djuren på Djuris och sedan ut i parken när alla kompisar slutar föris. Att se att det funkar, att klara det, att njuta av det.
 
Våren 2024 har också varit föräldraledighet med ett barn som inte har kolik, som kan sova inomhus, som tycker att det är rätt kul att sitta hos andra än en själv och som inte varit isolerad på grund av pandemi. Att sitta på golvet i olika lediga kompisars vardagsrum var och varannan dag. Att ha olika lediga kompisars på vårt eget golv var och varannan dag.
 
Att skicka den plötsligt icke-konstiga frågan "funkar 09.30?" när man gör upp planer. Att få ett sms endast bestående av ordet "Promenad?" och svara "You bet, vi är ute om 15 min" alternativt besvara "ska vi gå efter lämning eller?"-frågan med orden "eh ja MAYHEM-morgon här dvs det finns inget alternativ, ses SOOOON". Att träffas vid lämning, gå med vagnen i två timmar, skiljas åt med orden "ja vi ska upp men vi ses sedan", äta lunch, mötas vid nästa promenad, gå tillsammans hämta och sedan hänga på lekplatsen i en timme till utan att för en sekund ha slut på saker att diskutera.

Våren 2024 har dessutom varit tiden för att ta igen ett års järnbrist och sammandragningar och nu äntligen maxa ensamhänget med dottern. Att köra picknick-och-lekparksturnéer bara hon och jag på helgerna (lekplatsen, lilla skogen, Herrängen, glass i centrum, lekplatsen igen – med en låda makaroner och köttbullar, en ask vindruvor och ett paket Tuc-kex = ha det så kul, farsan och brorsan, vi ses vid 16.30).
 
Att dra till lekland med hennes föriskompis och sitta i restaurangen med hennes pappa och förenas i en faiblesse för uppväxtskildringar i folkhemmet och en aversion mot livemusik ("amen I KNOW RIGHT visst ÄR det överskattat?!"). Att sticka till Västertorp och kunna hänga med på hennes balansgång och springa efter hennes linbana utan att behöva ta hänsyn till en vagn eller sele. 
 
Våren 2024 har ett soundtrack som är svårslaget. Det är en så orimligt lycklig slump att Vampire Weekends första album på sex år släpptes i början av min ledighet. Varje promenad har jag haft sällskap av Connect och Prep School Gangsters, och i de sista suckarna av amningsperioden (ett kapitel för sig) underhöll jag mig med resultaten av min vanligaste googling: "ezra koenig interview 2024". Och varje nattmatning runt påsken lyssnade jag på Beyoncés nya album som också, oväntat nog, släpptes i precis samma veva. Jolene och Daughter ackompanjerade oss medan flaskorna sveptes men sömnen var långt bort.
 
Och nu är det midsommar, från ingenstans. Hela hösten gick jag och störde mig på att det inte gick att vara föräldraledig i bara en termin eftersom kurserna var planerade på något osmidigt sätt som skulle göra att jag ändå inte blev färdig förrän ett år senare.
 
Nu är de sista dagarna av vårterminen här och jag tänker varje dag på att om jag hade fått som jag ville där i oktober så skulle jag ha gått tillbaka till plugget om två månader. Om två månader skulle jag alltså ha behövt byta ut hela den här tillvaron mot seminariefrågor, Studentapan-beställningar, tegelstens-släpande till bibblo, grupparbeten, opponeringar och digitala föreläsningar.
 
Tack, Stockholms universitet, för att ni lagt era spärrkurser där ni lagt dem. Jag vill inte börja igen på minst två år.