/ Dravel /

I'll be your next door neighbour, your mother and your saviour

Oskar behövde akut åka hem till Leksand en morgon förra veckan. Han fick bokstavligen kasta sig på ett tåg och kvar stod jag med, förutom det känslomässiga kaoset som orsakades av anledningen till den hastiga exiten, fem dagars ledighet och två barn som jag var för första gången var ensam med längre än åtta timmar. Skål då, glöttar!

Och det fantastiska i allt detta är att ALLT fixade sig. Det akuta ärendet blev lite mindre akut, och det var ju det viktiga. Det näst viktigaste: Dagarna för oss bara... löstes. Tack vare vår gemenskap.
 
Jag har länge prisat alla kompisar och familjer här i kvarteret som vi har att tacka för så mycket. Ända sedan jag började ränna på Öppna förskolan våren 2021 har alla barnfamiljer i närområdet blivit våra vänner, och när vi sedan började på föris samma höst har denna gemenskap bara vuxit, och nu i förra veckan ställdes den på sin spets.
 
Problem: Jag var ensam hemma i flera dagar med en fyraåring och en fyramånaders bebis, som har totalt olika behov och som jag aldrig tidigare behövt hantera själv. Fyraåringens behov är lek och respons. Fyramånadingens behov är mat, blöjbyte och sömn. 
Lösning: Ring in folk och fråga om vi får leka hos dem. På så sätt får fyraåringen leka loss utan att ständigt behöva höra "ssscccch, han sover!" eller "nej, jag kan inte, jag måste fixa en flarra!".
 
Så jag funderade på vilka vi kände som INTE var på olika lantställen, förklarade situationen och undrade om de ville leka, och efter en orimligt kort tid hade varje dag fått en plan. Torsdag studsmatta hos gammelmoster, fredag Öppna förskolan (som sedan blev picknick och hemmalek med en favvokompis och favvomamma), lördag lek hos en förispolare, söndag lunch hos en annan förispolare. Kryddat med lite glass i centrum och lekplats-lek.
 
Under dessa dagar träffade vi självklart ungefär trehundra personer, som vanligt, och jag berättade självklart om vår situation, som vanligt. Och vilken hjälp vi fick: Jag kom in gråtandes till Öppna förskolan på onsdagen och när vi var där på fredagen hade församlingspedagogen och prästen med sig en bok till mig om hur man kan prata med barn om svåra saker. Grannarna erbjöd sig att ta ena barnet så att jag kunde antingen leka med det stora eller sova med det lilla. Föriskompisens mamma bar ner vagnar och liggdelar så att jag kunde ta ut soporna och så höll hon i bebisen så att jag kunde dammsuga det värsta i köket. En annan granne och vän skickade och frågade vad vi behövde hjälp med, skulle de handla något?
 
Så höll det på. Och jag blev för alltid tacksam över att vi byggt upp vårt, ursäkta det töntiga uttrycket, VILLAGE här. Det finns alltid folk som hjälper oss, vad den än gäller. Från förlossningsbarnvakter till covid-handling, Fruängen går upp i stabsläge för oss så fort något händer. Everywhere you look there's a face and a hand to hold on to, som Huset Fullt-introt lyder. 
 
"Jaa alltså TACK för att ni var dagens jourhavande medmänniskor", sa jag när vi stod med skorna på och gick hem från en av kompisarna. Och samtidigt tackade jag, ursäkta ett nytt töntigt uttryck, LIVET. Tack för att vi hamnade just här, för att vi flyttade hit vid den tidpunkt vi gjorde, för att jag är en person som inte kan stå i en lekpark och vara tyst utan börjar babbla med alla som befinner sig där vilket gör att folk (oavsett om de vill det eller inte) blir en del av vår vardag, för att alla vi känner här är vettiga personer som vi gillar och som vi vill vara med, för att vår dotter tycker om så många av sina kompisar och deras föräldrar, för att jag kan och vågar berätta om saker som pågår och för att det finns så många som vill rycka in i sådana situationer.

Ganska ofta dyker det upp bilder och reels på min Instagram där det står "We weren't meant to parent alone". Jag har aldrig någonsin varit mer okritisk till ett påstående jag sett på sociala medier.