Fridah Jönsson

Jag hittade en podcast som pratade med en av de absolut mest populära tjejerna i Leksand när jag var tolv år. Hon gick inte ens på min skola men alla visste vem hon var. Hon hade allt. Jättesöt, jättesnäll, jättefina kläder, jättemånga kompisar, jättebra på alla sporter, jättebra bild i skolkatalogen, jättesnygg Lunarstorm-presentation, jättekoll på klädmärken och modeller, jättemånga kontakter på msn.

 

Hon var en sådan it-girl och jag vågade aldrig ens närma mig henne. Vi hade flera gemensamma kompisar men jag låtsades alltid att jag inte visste vem hon var för då kändes det på något sätt som att jag inte var lika långt ifrån henne. Sa "Ah nej, jag vet inte vem det är" så fort hennes namn nämndes, för då verkade jag mycket mer obrydd, hade jag sagt "ja just det hon" så hade ju alla förstått att jag innerst inne ville vara hon. Tänkte jag.

 

I helgen hittade jag en podd som intervjuade henne. Det visade sig vara för att hon jobbat i en massa metropoler, bland annat New York och Berlin, med diverse miljon-startups. Jag lyssnade på intervjun och hörde henne berätta om långa kontorstider och att hantera kulturkrockar och att klättra inom marknadsföring och jag blev noll procent förvånad att hon, som hade allas blickar på sig redan 2004, självklart har det nu också.

 

Varje gång någon pratar om att gå på återträff med sin gamla klass eller springa in i någon gammal skolkompis på stan snackas det ju ofta om att "ah och så mötte jag henne och HON SÅG HEMSK UT" eller "jag såg honom på en parkbänk" eller "han hade ju tappat allt och jag hörde att han förlorade vårdnaden" eller "hon är ju frånskild för andra gången, MM MINSANN ANNAT ÄN PÅ DEN TIDEN" och så vidare.

 

Det är som om alla mår bättre av tanken på att alla man kände när man var elva år skulle ha ett sämre liv än en själv – och "sämre" enligt ens högst egna värderingar. Det fanns ingenting hos mig (som ändå är en ganska avundsjuk människa) som blev arg eller irriterad eller besviken på att den här tjejen gjort en sådan superkarriär, jag kände som sagt endast att det var en självklarhet och inget mer med det.

 

Men jag började tänka på just faktumet att man liksom förväntas känna ett sådant agg mot att det gått bra för människor som det gick bra för även när man gick i skolan. Helst ska det inte gå bra alls (och "gå bra" definieras ofta som "har ett välbetalt och statusfyllt jobb"), och om det gör det ska man istället lyfta fram det som något dåligt, att "jaa hon hinner ju ALDRIG träffa sina barn" eller "men hur kul kan det vara att vara gift med honom när han reser så mycket, det dröjer ju inte länge tills hon tröttnar, det kan man ju vara säker på!".

 

Kanske beror min frånvaro av hets på att den här tjejen aldrig gjorde mig personligen någonting. Vi kände som sagt inte ens varandra, våra vägar korsades aldrig och hon ljög nog inte om hon sa att hon inte visste vem jag var. Det finns ingen anledning för mig att störa mig på att hon blivit så framgångsrik nu eftersom hon aldrig påverkade mig direkt när vi gick i skolan.

 

Däremot, hon som på riktigt var elak mot mig, som jag bråkade med BÅDE på Lunarstorm och i klassrummet och som kastade ett tuggat tuggummi på mig i cafeterian i sjuan, hon skickade en friend request till mig på Facebook för säkert fem år sedan. Jag declineade inte ens, den hamnade bara i Pending obesvarad för jag ville inte ens bemöda mig med att vara otrevlig mot henne, bara gå vidare i livet som att jag för en gångs skull inte märkte henne.