Fridah Jönsson

Den nya SVT-serien Eagles har slagit an en frågeställning hos mig: VARFÖR SKA JAG FRIVILLIGT TITTA PÅ EN SERIE OM HOCKEYKILLAR?

 

När Skam kom var det ju en del som undrade varför man ville återuppleva sin gymnasietid. Jag tyckte att det fick stå för dem för om man ska tänka så är ju alla serier mycket svåra att se på. För varför vill man uppleva att bli lämnad, varför vill man uppleva att någon närstående dör, varför vill man uppleva att vara ny på ett jobb, varför vill man uppleva att inte ha några pengar etc etc etc. Men nu förstår jag dem till tusen procent.

 

Eagles handlar om gymnasieelever i Oskarshamn och kretsar kring ett hockeylag, och jag LIDER av varje scen som innefattar ishallar, omklädningsrum, matcher eller träningar. Allt blir en återupplevelse av hur jag mellan åtta och tretton års ålder vankade omkring i korridorerna utanför RÅTTBOT som det sämsta omklädningsrummet i Leksands ishall (numera Tegera Arena) kallades på den tiden och som tjejerna naturligtvis fick ta just därför.

 

Jag tillbringade alla timmar i ishallen för att min syrra spelade och mamma var lagledare och träningarna alltid var när pappa jobbade så jag fick hänga med. Det fanns alltså ingen anledning för mig att behöva vistas i närheten av hockeykillarna. Men se, det gjorde jag ändå. Varför? FÖR ATT MAN INTE HADE NÅGOT VAL EFTERSOM DE VAR ÖVERALLT.

 

Så fort syrrans lag äntligen fick en träningstid (de var såklart inte prioriterade) stormade P14 in i märkliga underställ och skulle jogga upp på läktaren för deras istid var en timme senare, och skulle de inte jogga upp så skulle de jogga ner för att deras träning hade varit en timme tidigare.

 

Om de inte störde i själva hallen så störde de utanför omklädningsrummen. Vankade omkring sådär som man gör när man bär skridskoskydd, alternativt sprang runt utan destination och spottade fan ÖVERALLT och spred ut snusdosor och gapade "ÖH!" till varandra. De var som låtsasgubbarna i Sunes jul – fast på riktigt.

 

Så där gick jag och väntade på att mamma skulle fylla färdigt vattenflaskorna till tjejerna och räknade ner tills pappas möte skulle vara klart så han kunde komma och hämta mig för jag var både uttråkad och frusen in i märgen (om jag någonsin får barn ska jag aldrig låta hen spela hockey för ishallstemperatur är skoningslös), och i det tillståndet mötte jag ofta tre femtonåriga killar i underställ, keps och axelskydd (rimligt) som stod och tränade slagskott i en korridor och skrek "MÖHÖHÖ". Jag måste ha sett ut som ett rådjur framför en strålkastare.

 

Och nu ser jag Eagles och upplever det igen. Man får se lagets träningar där de bär varandra på ryggen, deras omklädningsrum med locker room talket och höhöhö-et efteråt och matcherna med oklara psykningar och jag får nästan panik av att se det så tydligt.

 

Det finns inga och jag menar verkligen inga grupper som får mig att generalisera så mycket som gruppen hockeykillar. Jag var så länge så fullt, stenhårt övertygad om att det inte existerar någon av dem som är blyg, ödmjuk eller empatisk, eller som i alla fall inte låter blygseln, ödmjukheten och empatin ta sig uttryck i knuffar och homofoba skämt. Och den här generaliseringen är jag ju knappast stolt över, men under mina FEM ÅR som hangaround i korridorerna i ishallen var det ingen av spelarna som gjorde något som kunde ge mig en annan bild.

 

Det var först i början av 10-talet, ett decennium efter att jag behövde vistas bland hockeykillar, som jag träffade två som var snälla: Min syrras kille Johan och Joel Alme.

 

Nu är det upp till Eagles att bevisa att det finns fler för annars måste jag tyvärr, för min psykiska hälsas skull, sluta titta.