Fridah Jönsson

Igår gick vi runt Djurgården. Efter åtta år i den här stan och MASSOR av turer till Rosendals- och ambassad-trakterna har min fascination för den ön fortfarande inte avtagit, jag kan fortfarande inte slita ögonen från ridvägarna och gallerierna och villorna som ligger så avskilt från både varandra och all civilisation.

 

Mitt favoritställe på Djurgården, kanske i hela Stockholm, är Täcka udden. Pepparkakshuset, den rosa gamla grosshandlarvillan med torn som numera, enligt Wikipedia, används för representation av SEB och vars väggar man därför bara kan föreställa sig vad som utspelat sig innanför. Varje gång jag går eller kör förbi där måste jag liksom mobilisera all min kraft för att inte knacka på och fråga om jag inte kan få en rundtur för jag vill så fruktansvärt gärna se hur det ser ut där inne, det bara MÅSTE vara som en julkalender-location med saker bevarade från när det byggdes och det är så svårt, så svårt att se det stå där och inte få gå in och insupa den gamla överklass-inredningen.

 

There must be quite a few things a hot bath won't cure, but I can't think of many of them, sa Sylvia Plath. Så känner jag för djurgårdspromenader. Eller djurgårdsrundor i bil med mamma och pappa på senhösten eller tidig vinter. Så fort jag kommer ut på Djurgården och får vistas i tystnaden och titta på husen och fundera över hur många gamla släktfejder som ägt rum och äktenskap som fallerat och ekonomiska brott som planerats just i dessa byggnader går en varm kår av fascination genom hela kroppen och jag kan inte hjälpa det. Jag blir en gam i samma sekund som jag sätter min fot bortom Nybroplan. 

 

Varje år har Bonnier-förlagen en stor sommarfest på Nedre Manilla. Herregud vilken tur för litteraturvärlden att Bonnier aldrig kommer att nappa på ett enda manus jag skriver för jag kan inte ens tänka på hur jag skulle bete mig på en sådan tillställning.