Fridah Jönsson

När jag var som mest osäker på mig själv, alltså runt 14-15 år, sa alla jag kände som var äldre än jag att det skulle gå över efter 25. Nu är det efter 25 så nu ska jag ställa alla till svars och kolla om de hade rätt.

 

 

- Trodde att alla människor tittade på mig så fort jag gick utanför dörren.

Det här tar jag faktiskt inte ansvar för eftersom jag växte upp i Leksand och det finns typ två gator där och hela min uppväxt bestod av att åka med olika människor över Leksandsbron och alla kommenterade alla man mötte och hur de såg ut och vem de var. Denna känsla slutade bli min dagliga tanke i samma sekund som jag flyttade till Stockholm eftersom jag kände noll människor i Hässelby, men när jag är inne i city kan den ganska ofta komma över mig.

 

Jag hade ju mitt GÄNG på nio pers men det var så många vändningar. Det hände så mycket och vi var så olika och jag kände inte riktigt det där "GÅ GENOM ELD OCH VATTEN FÖR ALLA DU HAR I DIN NÄRHET" för jag tyckte att allt var så ombytligt och att det närsomhelst kunde ändras. Nu har jag en massa vänner som jag släpper allt för.

 

Ibland tänker jag på det här det sägs om att det "är så viktigt för unga att passa in" och att det då oftast syftar på att passa in bland sina kompisar. Jag vägrade passa in i det ideal som rådde på min skola (Gina Tricot-kläder och leggings och Jason Mraz-låtar i Sony Ericsson-telefoner), det absolut viktigaste för mig var att passa in hos Annika Marklund.

 

Jag ville BARA vara en cool stockholmsmänniska som hängde på indieklubbar och lyssnade på musik som ingen i 0247-området hade hört talas om – för det var ju den musik jag gillade. Några år senare hörde jag What makes you beautiful med One Direction och då fattade jag för första gången att man HELT UTAN IRONI kunde tycka om både kommersiella pojkband och tweepop med så långa titlar att de krävde en rullning i iPod-fönstret (dvs allt med Billie The Vision & The Dancers).

 

Tre ord: HALLÅ I HUVET. Vem har hunnit vara ihop med folk när man går i åttan? Betydligt färre än de som inte har det. Nu tycker jag bara att det är synd – och ganska märkligt och farligt – att jag fäste så stor vikt vid det när jag fortfarande gick på högstadiet. Varför trodde jag att det var så viktigt, det var max två av mina kompisar som var tillsammans med någon?

 

Förmodligen kände jag för många som var äldre än vi, hade sett för många high school-komedier, läst för många young adults och lyssnat på för många låtar av Håkan Hellström. Filterbubblor och tvåsamhetsnormer har verkligen no mercy på en fjortonåring.

 

Låt mig vara väldigt tydlig med en sak: Hemmafester som på film var aldrig något jag ville uppleva ens när jag var i den ålder då folk har hemmafester på film. MEN. I den här åldern var det inte sådana happenings jag ville gå på, jag var helt oförstående till varför jag inte blivit bjuden på Sandra Beijer-hemmafester och röjiga vardagsrumskonserter som de hade i boken om The Libertines!

 

Varför hade jag och mina kompisar aldrig DANSAT TILL SHOUT OUT LOUDS i en pytteliten etta (så mycket press på att man skulle dansa till Shout Out Louds), varför kände jag inga killar som spelade Håkan Hellström-skivor på högsta, varför satt jag aldrig i kök och diskuterade poesi (som jag of course inte hade läst) medan folk rökte under fläkten? Eh, för att det varit mycket destruktivt för alla inblandade om så varit fallet.

 

För mig var allt som hade med falskleg och sådant att göra en 80-talsgrej som jag inte trodde att folk höll på med längre (gör man det nu?) så jag agerade aldrig på den här känslan, men jag tyckte att det var så otroligt frustrerande och klaustrofobiskt att inte bara vara ung utan även född i december.

 

Det handlade ju inte om någon alkoholgrej och det var inga klubbar jag ville in på för sakens skull, jag ville bara jobba som journalist, flytta till Stockholm och hänga med alla jag gillade som var typ 25 – och om jag nu inte kunde det så ville jag i alla fall gå på konserter i Borlänge. Jag tyckte och tycker fortfarande att det var en sådan waste att ha spelningar med Miss Li och Kristina Anttila och Lasse Lindh och dylika akter på ställen med 18- eller 20-årsgräns.

 

Nu försöker jag istället ta vara på tiden som 26, jag har en enorm åldersnoja för tillfället och den kommer ju knappast att bli mindre med åren.

 

Sådana här tendenser är tyvärr fortfarande närvarande i mitt liv ibland men då mest i diskussioner jag inte är insatt i. På en direkt fråga i typ TP eller liknande känner jag mest WHO THE FUCK CARES?

 

När jag började skriva och det plötsligt blev tal om att ha MÖTEN med människor (redaktörer, radiodokumentärreportrar, festivalchefer, bokförläggare, mediestudenter som skulle göra intervjuer etc) tyckte jag att det var så pinsamt att behöva beställa något på diverse fik, för det skulle vara något FRÄSCHT men som man ändå var mättande men som ändå var vuxet och bla bla bla.

 

Detta har jag absolut inte tid och ork till att grubbla över längre. Alla möten jag går på innehåller numera hallonsmoothie, kanelbulle eller Festis beroende på vilken tid på dygnet det är, om det är lunch oftast pannkakor. Lev med det.