Fridah Jönsson

Jag pratade häromveckan med en som var mitt uppe i en försäljning av sin lägenhet och mäklaren ringde och berättade om nya bud och kan vi höja och vad tror du etc etc etc. Det var som att gå tillbaka ett och ett halvt år i tiden till när vi sålde vår lägenhet, och jag stod fast vid de tre saker jag tycker är sjuka i huvudet i denna värld:

 

- Att så många människor är tillsammans med någon.

- Att så många människor har ett jobb.

- Att så många människor har en bostad.

 

Det är ju SÅ MYCKET SOM SKA KLAFFA. Att leva samtidigt som – och dessutom TRÄFFA – en människa man blir kär i, och att den personen är kär i en tillbaka, det är väl helt orimligt att det händer så många? Och i jobb är det väl askonstigt att det är så många som söker medarbetare och som söker en anställning samtidigt, och ändå hittar både arbetsgivaren och den anställda varandra samtidigt och tycker dessutom att de skulle passa ihop – och så GÖR de det?!

 

Men det är något annat med bostäder: När vi skulle flytta förra våren gick vi på 22 visningar, om jag inte räknade fel. Vi budade på flera stycken men förlorade alltid. Till slut blev det den här rakt igenom underbara trea med blått mosaik-kök som jag fortfarande har en nyförälskelsefas med – men som inte ens tog mig med storm på visningen. Jag var stressad för jag kom direkt från en releasefest och jag anlände helt flåsig och bara "jaa den här är fin, vi ska ju buda såklart men vi kommer ju inte att få den för vi kommer tydligen ALDRIG ATT FÅ NÅGON".

När vi började leta trodde jag att man behövde känna "OKEJ DET HÄR ÄR MIN BORG" i samma sekund som man klev över tröskeln för att veta att en lägenhet är rätt för en. Det hände mig ungefär tre gånger av dessa 22 visningar (precis samma sak som med brudklänning, för övrigt, det var för mycket som ska funka för att jag skulle få den där "OH MY GOD THIS IS IT"-känslan) och då kom frågan:

HUR VET MAN när man ska köpa en bostad?

Vad är rätt, och vad läggs ut om en vecka? Tänk om vår drömlägenhet kommer ut då? Bäst att vänta lite kanske. Fast oj då, vår drömlägenhet låg visst granne med en byggarbetsplats, vi kanske inte pallar ljudet. Men det skadar ju inte att buda? Eller? Oj, här är en annan som är rätt bra, fast ah den har ingen köksfläkt. Man kan ju köpa och fixa det själv, men är det värt att hålla på med det? Ska man buda ändå eller ska vi vänta om någon bättre läggs ut? Ja, vi orkar inte renovera och greja, vi väntar. Okej, nu har det gått två veckor och ingenting liknande har lagts ut, vi borde kanske ha lagt bud på den förra? 

 

 

Det är så orimligt mycket som ska gå ihop när man ska både sälja och köpa en lägenhet att jag inte fattar att människor i hela världen gör det varje dag. Folk klagar på att mäklararvoden är höga men jag är så beundransfull inför mäklare och allt de kan: Asmycket juridik, en massa matte, veta allt om alla geografiska områden de säljer i, ha telefontid mer eller mindre dygnet runt, hålla ordning på vilken säljare/köpare som hör till vilken budgivning när man ringer, ha kontakt med fotografer och stylister, styra ihop tider för kontraktsskrivning, genomföra en kontraktsskrivning, hålla koll på vem som har tillträde när, ha kontakt med allas banker, ringa runt till alla som kommit på en visning, rapportera antalet till säljaren, BILKÖRNING... 

 

Allt detta tänkte jag på när min kompis med stress i rösten berättade om sin process av säljande och köpande. Och jag gick hem till vår trea med blått mosaik-kök och tackade min lyckliga stjärna för att vi hittade varandra.