Fridah Jönsson

I helgen läste jag en bok som jag påstått mig ha läst förut. Det är fleeera år sedan och det är inte en klassiker som jag sagt att jag läst för att verka intellektuell, utan en bok vars författare jag är ytterst (och jag menar YTTERST) bekant med. Jag fick den en av hen gång i tiden men kände att den var lite jobbig att läsa just då, men nu är jag på en mycket bättre plats och kände att jag kunde kasta mig över den utan problem.

 

Men det blev problem, för: Den är jättebra – och nu kan jag inte säga detta till författaren ifråga, för jag har redan påstått det typ 2013 när jag mailade och tackade för boken och bara "den verkar sååå bra, ska fortsätta DIREKT IKVÄLL!". Det blir liksom stelt att NU komma och skriva "eh hej shit vad bra din bok är!", hen måste ju känna "eh hej okej men om du scrollar upp i Messenger-konversationen här så ser du att du skrev precis detta för SEX ÅR SEDAN".

Sådana här liknande saker har hänt mig flera gånger. Som när vi jobbade med en artist när jag precis skulle börja på ett annat jobb och hen inte var mitt projekt så jag var inte alls insatt, men så har hen ifråga breakat stort nu och jag bara "OH MY GOD VAD BRA HEN ÄR!!!" – tre år efter att jag sa mig tycka det första gången i något oklart möte. Eller när jag läste Montecore av Khemiri och inte förstod den alls typ 2007 men läste om den 2013 och blev helt tagen.

 

Det måste ju vara fler som är som jag. Som påbörjar en bok eller lyssnar på första låten på ett album och sedan långt, långt senare inser att det var jättebra. För oss tänker jag starta en stödgrupp för det här beteendet kan jag inte få ordning på själv.