/ Dravel /

Jag har varit tyst i tio dagar eller mer

Det är SÅ frustrerande: Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så svårt att skriva om mig själv som den här hösten. Det finns absolut ingenting som får mig att tro att jag kan få ihop något intressant, och med "något intressant" menar jag inte ens att någon annan ska tycka att det är intressant, utan jag själv. Allt blir så platt och tråkigt.
 
Häromdagen fick jag veta att ett av mina skrivuppdrag snart kommer att ta slut och jag kunde inte vara mindre förvånad för jag FÅR BARA INTE TILL DET. (Det beror, enligt uppdragsgivaren i alla fall, inte på att jag är en värdelös skribent utan på deras budget, men jag har känt mig så dålig senaste tiden att jag gått och väntat på det här varje vecka.)
 
Varje gång jag kommer in i ett flow och tänker "jomen NU KANSKE!" och skrider till tangentbordet märker jag efter två minuter att det inte alls går att få ner något på pränt och så hör jag bara Didrik Reng i huvudet, från avsnittet där Ebba tror att deras pappa ska komma tillbaka och han säger "sluta hoppas, Ebba, det är ingen idé". Suck.
 
Det är ju på ett sätt mycket lugnande att inte vara så uppe i sig själv att man tror att alla ens tankar är så viktiga att de MÅSTE delas med omvärlden, men att inte få ur sig ett enda ord är också en ytterst irriterande tillvaro om man i elva år skrivit om sig själv och sitt liv.

Fast jag gör heller inte så mycket spännande saker för tillfället. Går mellan lägenheten och gymmet, jobbar, ser Idol och Vår tid är nu, badar badkar, läser Harry Potter och räknar ner till jul. Inte speciellt fascinerande för någon (men mycket välgörande för mig). Detta är i alla fall mina senaste reflektioner om olika saker:
 
- P5 Stockholm har lagt ner (</3) men deras låtval lever vidare. Jag lyssnar därför på Falling Down med Lil Peep & XXXTentacion hela tiden. Den är så otroligt bra och skulle kunna vara skriven 2001 och det är så fint med pratpartierna i början och mitt i. 
 
- "Kraschen" i P1 Drama är ju något utöver det vanliga. Jag är så fascinerad av IT-bubblan och allt som har med den att göra och det finns ingenting som kan göra att jag slutar beundra Malin Axelsson.
 
- Hur många gånger kan man lyssna på Taki-Taki innan den blir utsliten så man hatar den? Just nu tycker jag nämligen bara att den är "lite härligt medryckande" men alldeles snart kommer ju förtrollningen att brytas och jag tror att det är en mycket fin linje mellan dessa tillstånd. Till dess sjunger jag bara "He said he really want to see me more, we should have a date, where? At the Lamborghini store" med glädje.
 
- Varför och hur blev 2018 året då alla som övriga 364 dagar ivrigt pratar om att minska konsumtion plötsligt blev förespråkare av Black Friday? Okej, det kanske är att hårdra det, men jag läste så ENORMT många människor i helgen som menade att det är klasshat att kritisera Black Friday eftersom vissa inte har något annat val än att handla på rea. Oavsett vad man tycker om den aspekten (jag tycker som Daniel Swedin) så har den, i alla fall i min feed, aldrig dykt upp så frekvent som i år. 
 
- Jag måste på allvar sluta att lägga hela helger på att grubbla över vad det är som hänt Isabella Löwengrip.