/ Dravel /

No time to discuss it, can't speak when the waves reach our house upon th

Vänskap under och genom föräldraskap är en så speciell typ av vänskap eftersom den direkt blir så djup. Man träffar en okänd person i parken och frågar hur gammalt hennes barn är och tio minuter senare vet man allt om den traumatiska förlossningen den nya bekantskapen upplevde för ett halvår sedan.
 
Jag träffar en mamma på Öppna förskolan som jag inte pratat med på länge och vi kommer in på pandemin och delar vår djupa post-covid-ångest över att våra familjer inte fick träffa våra stora barn när de var bebisar. En lördagseftermiddag i parken kommer en förispappa förbi och jag frågar hur läget är och han suckar ”näe vi har en dag med misskommunikation hemma” och berättar om han och barnets mammas bråk som pågått under förmiddagen. En annan dag efter föris sätter sig en annan pappa bredvid mig på en bänk när jag matar bebisen och jag säger ”tja, hur mår ni, vad har ni gjort idag?” och efter hans svar är det tyst i fem sekunder medan jag letar i väskan efter kräkhandduken och sedan säger jag ”alltså personal question, säg till om du inte vill svara MEN tycker du att er relation förändrades mest av att få ett eller två barn?”.
 
För något år sedan dök det i min feed upp någon meme som raljerade över folk som "hate small talk" som avslutades med ”what do they think an adult relationship look like: ’Hi babe I’m home, so do you think free will truly exists?’?”.
 
Ända sedan dess har jag tänkt på den bilden och fortfarande känner jag ”eh…ja?”, för precis så ser flera av mina vänskapsrelationer ut. En vanlig tisdagseftermiddag vid stora rutschbanan blir till en lång utvärdering om komplexiteten i att skaffa syskon – eller så pratar man om vanliga grejer som man tror är helt obetydliga, typ ilskeutbrott hos en treåring, men som i all sin enkelhet trots allt säger mycket om en persons inställning till svåra situationer eller tankar. 
 
Alla fasader rämnar i den här typen av vänskap, det som på exempelvis en arbetsplats hade krävt ett sjukpenninggrundande mående för att börja prata om kommer direkt och naturligt här – för det finns helt enkelt inte tid, möjlighet eller anledning till att låta det ta två år. Här avbryts man alltid av något rutschbaneåk som måste övervakas eller någon riskaka som behöver letas upp och i pauserna däremellan pratar man om saker som har med ens tålamod, prioriteringar, temperament och självbehärskning att göra vilket gör att relationsbygget speedas upp i 180.
 
Kanske är perioden "Barn i förskoleåldern" helt enkelt min vuxna motsvarighet till högstadiets cafeteria-snack, eller sofforna i korridoren på gymnasiet: Samtalet pågår ständigt och trots det – eller just därför – kan det närsomhelst ta slut, vilket gör att de stora ämnena får exakt lika stor plats som de mindre och att båda delarna bidrar lika mycket till att skapa bilden av varandra.
 
På en efter-lämnings-promenad diskuterar jag och en annan mamma just det här, vilka saker man plötsligt pratar om med andra föräldrar, och den andra mamman säger "eh förra veckan gick jag ju fram till X:s mamma och bara HEJ VAD HAR DU FÖR PREVENTIVMEDEL?" – och ingen inblandad tyckte att det var särskilt konstigt. 
 
Sandlådekanten, Skansen, förisgården, parkleken Lugnet, BVC:s väntrum, Leos Leklands restaurang... jag har haft konversationer om ekonomiångest, amningsproblem, ätstörningar, förlossningsskador, parterapi, NPF-diagnoser och trasiga föräldrarelationer överallt. Det är och har varit så befriande, tillitsskapande och förändrande, och jag tänker så mycket på hur det bara blir lättare och lättare att få prata några minuter längre i takt med att barnen blir större och roar sig mer självständigt och häromdagen slog mig frågan just därför som ett isande stenhårt knytnävsslag: 
 
Om tio år är våra barn fjorton och tio – VAR och HUR hålls dessa diskussioner då?