Fridah Jönsson

I januari frågade min 14-åriga kusin om jag ville gå på Harry Styles Tele2 Arena-konsert med henne. Jag svarade ja och började samma dag plugga in låtarna och fastnade, utifrån hennes tips om vilka som var bäst, särskilt för "Golden".

 

Samtidigt började min energi bli lägre och lägre. Egentligen hade den sjunkit stadigt länge, men nu började det ta sig fysiska uttryck. Afte, illamående och en total och förlamande matthet avlöste varandra och till slut kändes allt så... ohållbart.

Våren gick och Golden-lyssnandet stegrades i takt med energilösheten. Jag gick hem från kontoret för att jag helt enkelt inte kunde läsa ett enda mail till och i lurarna, som jag hade i trots att jag inte ville höra på ett enda ljud men självvalda poddar eller låtar var i alla fall bättre än E4-trafik, hördes ”I'm out of my head and I know that you're scared because hearts get broken" och jag slogs av beundran inför Harry Styles skildrande av osäkerhet och vilja och kluvenheten inför dem båda.

 

Det gick ett par månader och så släpptes låten "As it was". En lördagseftermiddag i Segeltorp undrade kusinen om jag hört den, för hallå den släpptes ju dagen före och var verkligen SÅ bra. Förmiddagen efter gick jag med vagnen på väg hem från dansen och startade "As it was" och jag förstod hennes lovord. Lyckliga Take on me-vibbar med svärtade Vampire Weekend-texter ("Answer the phone, Harry you're no good alone, why are you sitting at home, what kind of pills are you on?"), det var som att andas in ett starkt ljus.

 

Några till månader gick, och så blev det slutet av juni. Magkatarren, yrseln, illamåendet, förvirringen inför filmer och böcker, den korta stubinen, hjärtklappningen av blotta åsynen av telefonen och tröttheten, tröttheten, tröttheten, skulle nu efter månader av oklara läkarbesök och diverse prover till slut få en förklaring. Jag pallrade mig ner till vårdcentralen den i sammanhanget helt perfekta tiden 07.30, och läkaren förkunnade diagnosen: 

Utmattning.

 

Jag gjorde det enda rimliga: Gick hem och bakade scones med min dotter. Några timmar senare var det dags för dagen H, som kusinen haft nedräkning till hela vintern och våren och som nu äntligen skulle äga rum: Harry Styles-konserten på Tele2 Arena.

 

Det är en mycket speciell känsla att efter två år av pandemi och spädbarns- och bebisliv få gå in i en arena med 20 000 sextonåriga tjejer. Redan under den minst sagt brokiga uppvärmningsspellistan var atmosfären som ett möte med Fadern, Sonen och den Helige Anden. Att skriva ut "Sätt dig i Tele2 och sjung "BISMILLAH NOOO WE WILL NOT LET YOU GO" i stor inlevelse med din kusin, din moster och hela Stockholms samlade gymnasister borde alla läkare från och med nu införa.

 

När förbandet klev på scenen drabbade Wolf Alice mig på ett sätt jag fortfarande inte kan förklara. Det måste vara något med påminnelsen om att det fortfarande finns indierock från England, att det inte dog ut med The Libertines, att det finns band med en kvinnlig frontfigur som faktiskt SPELAR INSTRUMENT istället för att mest reduceras till en dansare i coola klackar.

 

Och till slut hördes den: "Golden". Harry äntrade scenen och en och en halv timmes förlösande hitparad inleddes. Ett oavbrutet, öronbedövande jubel och en show som egentligen inte var vare sig koreografiskt eller humoristiskt avancerad (tänk att kunna springa från ena sidan till en annan av en scen och ibland ropa "jag älskar köttbullar! och få tiotusentals personer att brista ut i dyrkande tårar) men som gick rakt in i min slutkörda kropp.

 

Precis innan allt var slut dånade äntligen blippandet av "As it was" över hela söder om Söder. Som en iskall dusch i tropisk hetta, som den svalkande Festis päronen Lisa serverade efter dotterns solstingspromenad i den tjugoniogradiga värmen i Leksand. Varje ton var så mäktig.

 

Jag var hemma 23.30, och med tanke på att min läggtid varit 21.15 det senaste halvåret kände jag hela nästföljande dag mig som tillståndet vi numera här hemma bara har döpt till "Nej alltså, alldeles... ja", vilket betyder "alldeles paj" och har blivit mitt vanligaste svar när Oskar frågar hur jag mår på morgnarna. 

 

Men det var det värt, för det blev en kväll av påminnelser och insikter om att det finns något annat: Det finns fan-kulturer med riktlinjer om att bära vattenmeloner eller jordgubbskläder för att hedra en idol, det finns basgångar som dränker mikrofoner, det finns "How can I make it OK?" med Wolf Alice, det finns intro-spelliste-allsångs-skrål till "Best song ever" med One Direction, det finns släkt som bor tjugo minuters promenad bort, det finns konserter med unga, manliga artister som spränger normtaket och därmed tar vid där Ola Salo kanske inte slutar men i alla fall banar väg för nya förmågor, det finns "As it was" och det finns "Golden".