Fridah Jönsson

Under 2010-talet har det ju som bekant varit inne att göra stora poänger av vilken dålig förälder man är, men självklart bara på en komisk nivå av dålighet. Exemplen rör till exempel situationer som "äta upp godiset" eller "låta dem ha obegränsad skärmtid" eller "gå med hörlurar inomhus för att inte behöva höra mer tjat om Paw Patrol/Bing/vad det nu är för tråkigt barnen berättar om".

 

Men så finns ju de där tillfällena där man på riktigt blir helt kall, skakig och gråtfärdig över sin egen värdelöshet. Händelserna som får en att, när chocken till slut äntligen börjat lägga sig, sätta sig ner och bara vänta på att brevet om orosanmälan ska landa på hallmattan.

 

 

På en av tjugoåttagradersdagarna i Leksand, mellan vilor och luncher och målning av hus, uppstod en lucka där jag och Oskar tog barnet i vagnen och gick ner till badplatsen. Hon både ville och vägrade bada, så efter en halvtimme av skräckblandad förtjusning hos henne skulle vi nu samla ihop oss och gå hem.

 

Hon var upprörd och varm och rastlös och mellis-hungrig och hennes yl ekade bort till Siljansnäs medan vi rafsade ihop de få tillhörigheter vi packat med – och då hände det: Jag sträckte mig för att ta en blöja, och vagnen – med dottern i – gled iväg. Ner i en slänt. Utom räckhåll för mig. 

 

Jag blev helt paralyserad av skräck. "NEJ NEJ NEJ MY GOD SHIT TA DEN TA DEN!!!" är det enda jag minns att jag vrålade, medan jag sprang efter vagnen utan att få grepp om den och Oskar, som stod där vagnen var på väg, sprang fram och till slut fick tag i den. 

 

Hur långt hon hann rulla i längd? Max fem meter. Hur långt hon hann rulla i mitt huvud? Ungefär tio mil, på en trafikerad fyrfilig motorväg, som slutar i ett stup.

 

Innan vagnen ens hunnit stanna hade mina armar börjat darra. Jag ville köra vagnen hem men jag grät och skakade för mycket och kunde bara gå bredvid och försöka lugna både mig själv och dottern, som nu inte bara var arg över sitt missade bad utan dessutom rädd efter att ha skenat fram i tre sekunder och därtill helt förvirrad över att MORSAN plötsligt flippade.

 

"Det gick bra, det är ingen fara, allt är lugnt", bedyrade Oskar medan han helt sansat traskade backen upp och pratade med dottern om hästarna och fåren. "NEEEJ JAG BORDE INTE FÅ HA HENNEEEE!" hulkade jag och påpekade att "håll i vagnen" fan är regel 1A när man vistas bland barn.

 

Efter tio minuter var vi hemma igen och mitt tillstånd fick samtliga familjemedlemmar att ta på sig pedagogiska överseende silkesvantar och förklara att sådant där händer ju och ingen kan ju ha full koll oavbrutet och hade inte det här hänt så hade något annat hänt så är det ju med barn och ni gjorde ju också saker som vi inte hann stoppa och så vidare och så vidare.

 

Och jag lyssnade på vad de sa, satte mig på gräsmattan och grät vidare till min syrra ett tag innan jag djupandades och gick vidare i livet. "Mamma blev rädd", konstaterade dottern sakligt några gånger och jag sa att precis så var det, jag blev rädd att hon skulle göra illa sig men det gick ju bra, alla blir rädda ibland och så är det.

 

Men fortfarande, flera veckor senare, ligger den isande, självhatiska, aggressiva, förebrående känslan kvar: Om jag bara hade bromsat vagnen när jag skulle sträcka mig efter den där blöjan, då hade mitt värsta ögonblick som förälder fortsatt vara "när jag ljög om att det inte fanns knäckisar kvar samtidigt som jag åt en hel deciliter själv".