/ Dravel /

Five years run by so fast, the good things never last

Idag är det fem år sedan Kristian dog.
 
De första dagarna av 2018 drog jag av plåstret och tillbringade trettonhelgen med att läsa hans bloggböcker för första gången, båda två i ett svep. Det var så mycket som jag inte hade förstått innan jag gick totalt in i hans värld från pärm till pärm. Allt hamnade i ett nytt ljus och i huvudet gjorde jag som en kartläggning av hela historien, som ett rutnät av A i Pretty Little Liars, med olika utgångar. Om det här hade hänt, hade det blivit så där då? Om jag hade gjort så här istället för så där, hur hade det slutat?
 
Jag lyssnade på alla låtar, hörde Värvet-intervjun igen medan jag gick Grimstareservatet runt runt runt och fick stanna och spola tillbaka flera gånger vid den så roliga imitationen av den överdrivet stereotypa stockholmska "ni måste spela in en platta och ge ut den om två månader annars jävlar ryker stålarna"-managern, läste om alla sms, frågade Oskar allt om Bobby Fischer, frågade Twin Peaks-experten i norr "om du hade skrivit så här till någon, vad hade du menat då?" och frågade relationsexperten i Sundbyberg om hur det egentligen går till när man själv skapar en bild av en situation och inte vet om den är likadan för den andra personen och det kändes som en scen ur Khemiris Allt jag inte minns – och till slut, någon gång i februari, kom insikten:
 
Hur mycket jag än vrider och vänder och läser och gräver och går igenom och frågar andra människor så kan ingen svara på hur något hade varit – för nu blev det inte så.
 
Och det är det som är så fruktansvärt sorgligt.