/ Dravel /

Min mamma var på showen så det kvittar om någon annan var på showen

Alcazar-konsert i Falun, som vore det 2003 igen. Jag och mamma drar iväg redan på eftermiddagen och sätter igång spellistan på högsta vilket resulterar i skriksång om att confessions are made in the name OF MYSEEEEEELF BAMBAMBAMBAM i rondellen i Sala. Middag på Lappens vägkrog med idoga försök att ignorera att det mesta vi hört om Lappens vägkrog den senaste tiden kommer från olika true crime-poddar.

Till slut hittar vi till arenan och tre minuter efter utsatt tid börjar det. Jag var med i planeringen av den här showen. Vi satt i soffan på Kungsholmen och jag lyssnade på hur de kastade sina idéer och planer och tankar fram och tillbaka över bordet mellan varandra för de kunde aldrig få ut det ur huvudet vad vi än pratade om, deras värld var showen och varje infall behövde antecknas och varje youtubeklipp kollas upp direkt och jag sa ”ja guuu ni måste!” om allt de sa för jag tyckte uppriktigt att allt lät bra.
 
Jag såg hur spegeln i Andreas vardagsrum som han brukade stå och damma när jag kom blev mer och mer översållad av post-it-lappar och jag hörde hur PT-timmarna ersattes av rep med koreografer och dansare, men jag kunde inte riktigt koppla att jag faktiskt skulle få se slutresultatet.

Men nu är det här, och HERRE. En kristallklar Avicii-hyllning, Last Days of Disco som inte framförts live i modern tid och alla på sittplats har följt ordern som annars mest brukar skanderas i sportsammanhang och ställt sig upp. Det är en timme och fyrtio minuter av klädbyten och intensivitet och klassiker. När Stay The Night har tonat ut står skylten ”signering sker efter konserten” på bokbordet i entrén och efter ett tag kommer två tredjedelar av bandet ut.
 
Frisyrerna är on fleek och sminket kvar och jag fylls av en sådan värme över den här våren, alla skratt och alla tårar och allt som kom fram och ut och upp till ytan. Jag visste hela tiden att jag borde se det som ett jobb och därmed hålla någon sorts distans till det men deras personligheter slog mig så head over heels att jag inte kunde göra annat än kapitulera och låta varje träff bli tre timmar av värme i en tid som till största del var motvind.
 
Och nu står de här och håller i boken, som både var en anledning till och ett botemedel mot stressen. ”HEJ, gå in och ställ dig!” säger producenten till mig och går sig åt sidan så att jag kommer bakom signeringsbordet och jag är verkligen inte bekväm i det, för femton år sedan stod jag nervös framför och den rollen är jag mer van vid.

”FRIDAH, HEEEEEJ!”. Tessans badrocksklädda armar runt mig och Linas lockar i hela ansiktet. Vi tar tusen bilder med boken när alla fans har gått och garderoben börjar packas ihop och jag konstaterar att "okej, vi är på PÅ RIKTIGT sist kvar". Story of my fangirl life.
 
Ut på parkeringen, in i bilen och riktning Enköping. Snabb inbromsning när två rävar med bara några minuters mellanrum korsar vägen. Jag bryter av en ruta choklad och säger ”det GÅR inte att komma ifrån att de är så rakt igenom professionella” och mamma instämmer och absolut inget har ändrats sedan 2003.