/ Dravel /

I swear I felt it again

Tack Elsa Billgren för konceptet:

Några gånger när det verkligen kändes:
 
- På mina föräldrars, skolkuratorns och hela min omgivnings inrådan kommer jag efter mycket om och men fram till att jag måste göra slut med en vän. Jag är fjorton år och hon lite äldre och hon mår väldigt dåligt och lägger på riktigt hela sitt liv i mina händer på ett sätt jag varken kan eller ska hantera. Jag skriver på ett fysiskt brev i flera dagar, postar det till henne och samma kväll ringer telefonen och hon berättar att hon köpt en ny klänning som hon ska ha på min konfirmation.

Vi lyssnar på Simon Norrsvedens kommande album på kontoret medan vi jobbar under tystnad och på exakt samma hundradel efter solot i "Kär i vem som helst", utan att någon av oss ens tittat upp från våra skärmar, dunkar praktikant-Johan och jag händerna i bordet samtidigt och sjunger "sätt på... LÅTARNA!" och det är så koordinerat att jag känner mig som en ny medlem i Erato.
 
- Under det halvår jag jobbat på redaktionen har jag hetsat om att jag vill gå på Grammisgalan eftersom jag älskar galor och eftersom hela artisteliten för en gångs skull är på samma plats och inte kan gömma sig från att svara på frågor, vilket betyder att vi äntligen kan få tag på Veronica Maggio. Men jag hör ingenting om att vi ska dit så jag utgår från att vi inte har fått ackreditering – tills samma förmiddag som galan äger rum och vi har möte och det visar sig att chefen och en av de andra ska gå på hela köret – från middagen till efterfesten. "Men what, fick ni biljetter?!" frågar jag och de förklarar att ja det fick de men de ska bara dit och nätverka "och du dricker ju ändå inte så du skulle ändå inte ha så kul".
 
- Det är stekhet tidig eftermiddag på Peace & Love och jag samlar ihop mina grejer i Kitty Jutbrings loge efter att ha intervjuat henne inför frågestunden hon ska hålla på kvällen. Hon säger att hon skulle behöva en sidekick på scen som läser upp frågorna hon får från publiken och "det ska vara någon ung, cool, snygg och glad brud, så kan inte du vara med?". Eh. Ett par timmar senare går vi upp på scenen ihop, jag som skakig sjuttonåring som aldrig satt min fot på en festivalscen och hon som var anledningen till att jag började följa Big Brother som tioåring.
 
- Väntrummet utanför skolsköterskan i åttan. Jag och två vänner trängs i soffan med en dam som vi inte vem vem hon är. Vi tittar ut mot niornas byggnad och ser killen som ser ut EXAKT som Alexander Skarsgård hade sett ut om han var ett emo-kid, och vi (eventuellt mest jag) pratar och pratar länge om hur snygg han är och hur synd det är att han slutar nästa år och ALLTSÅ HANS TJEJ VERKAR JU HELT PSYCHO och plötsligt ser vi att shit han är på väg till rummet vi sitter i – och innan jag hinner reagera har han öppnat dörren, nickat ett avmätt "tja" till oss och satt sig bredvid damen som naturligtvis är hans mamma.
 
- "Om allt vill sig väl kan vi kanske gå på en match tillsammans nästa år? Låt oss vara katter bland hermelinerna", skriver han i ett sms. Det är april 2013 och Leksand har precis gått upp i SHL och vi vet inte att det om bara fem månader ska visa sig att allt vill sig allt annat än väl.