/ Dravel /

Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden

Det finns människor som jag har den största och jag menar STÖRSTA respekt för, som jag har gillat länge och som uttryckligen har sagt att de gillat mig. Men några av dessa människor har nu inte längre någon respekt för mig efter att jag berättade, utan att anklaga någon för någonting, om ett mail som en man skickade till mig när jag var 14 år.
 
Det gör mig på riktigt så genuint ledsen att människor som jag i alla år trott gott om, och som jag aldrig har haft något som helst otalt med, väljer att vända sig emot mig och därmed emot alla andra kvinnor som berättat. Man får tycka vad man vill om medierna som rapporterade och hur de gjorde det, men jag har inte gjort något annat än att berätta vad som hände mig. 
 
Jag förstår att det är hårt för folk som är i den här mannens närhet att få reda på hur han betett sig mot kvinnor. Hur sorgligt det än är så är det ju en naturlig reaktion för dem att vägra tro på det vi berättar. Men om man inte känner honom (men kanske känner mig) och ändå så tydligt, så oförställt, väljer att tro på honom, likea allt han skriver och dela krönikor och texter om att han är oskyldig och vi – jag, Cissi och elva andra kvinnor som jag inte har någon aning om vilka de är – har gått ihop och planerat det här som en samordnad aktion med syfte att fälla både honom och medierna, så blir jag faktiskt både sårad och arg.
 
I alla fall ett tag. Sedan vaknar jag upp och undrar vad jag håller på med. Jag klarar ju mig faktiskt alldeles, alldeles utmärkt utan dessa människor och det är ju endast välgörande för samtliga inblandade att vi inte finns i varandras liv.
 
Jag är helt och hållet för meningsskiljaktigheter och olika syn på vissa saker i relationer, men som den store poeten Mange Schmidt sa: Den här skiten är inget jag förhandlar om. Så tack Mark Zuckerberg för Unfriend-funktionen och tack dessa personer för att ni visar vilka ni egentligen är. Jag vill aldrig mer ha er i mitt liv.