/ Dravel /

If you let us in underneath your skin

Jag har ju pratat vitt och brett om Mitt Stora Skrivprojekt. Nu ska jag berätta vad det är:

I tusen, eller i alla fall sexton, år har jag älskat Alcazar. Jag såg videon till Sexual Guarantee på TV när jag var tio och blev så kär i Andreas, fascinerades så mycket av Tess och kände en sådan samhörighet med Annikafiore (hon var också lång och hade lockigt hår). Sedan dess har jag följt dem. Åkte Dalarna runt med mamma i min barndom för att se dem som band eller soloartister på allt från Rommetravet i Borlänge till Gallerian Nian i Gävle. Recenserade dem i Rättvik när jag var cool indietjej som sextonåring men gav upp alla försök att verka häftig. Drog med mig Sophia på deras egen timme på Allsång på Skansen 2015 och tittade på programmet om och om och om igen när jag kom hem. 
 
Och hösten 2016 började projektet. Jag hade gått omkring i ett par år och sagt till folk att "alltså varför har det inte gjorts någon dokumentär eller skrivits en bok om Alcazar, det finns ju SVÄRTA i deras historia?!". En kväll sa Sophia "sätt dig ner ikväll och skriv ett förord bara för dig själv, och imorgon mailar du deras management och frågar om de vill att du skriver boken!". Det gjorde jag. Och managementet ville att jag skulle skriva boken. Sedan följde olika möten och olika turer, men till slut, i augusti förra året, bestämdes det att boken skulle skrivas och ges ut på Southside Stories.
 
Under senhösten och våren har jag träffat medlemmarna nästan varje vecka. Vi har gått Hagaparken runt, åkt turnébuss till Sandviken, suttit på caféer, burit en flyttkartong tidningar, pressurklipp och pärmar från Scheelegatan till Sankt Eriksgatan, ätit kanelbullar, suttit i bilkö, tittat på Youtubeklipp, handlat diskmedel, frusit i soffor och svettats på balkonger – och allt som sagts under dessa tillfällen har jag spelat in, skrivit ut och sedan försökt pussla ihop till en bok.
 
Jag har fått tre nya favoritpersoner under den här processen. Hela våren har jag gått här hemma och skrattat åt skämt Andreas dragit, reflekterat över tankegångar Lina har delat med sig av och försökt hantera situationer på samma sätt som Tess gjort.
 
Det här är det roligaste projekt jag någonsin gjort. Jag har aldrig haft så här kul i en stressig deadlineprocess. På inlämningsdagen drämde jag in manuset klockan 23.58, som en högstadieelev, men jag tyckte inte ens att det var så jobbigt. För jag har fått ställa alla frågor jag velat ställa sedan jag var nio år – och jag får dessutom berätta svaren för andra.
 
Den 4 augusti kan alla läsa vad gänget har berättat för mig. På Pride smygsläpps "Carpe Disco" och den 9 augusti släpps den officiellt. Hela festen skildras och alla sprickor i discokulan syns.
 
Jag hoppas att alla som läser den ska bli lika glada som jag var i oktober efter att den första intervjun för boken hade gjorts och Andreas visade sig vara precis så fantastisk som jag trott.
 
#1 / / Annika:

MAGISKT MAGISKT MAGISKT MAGISKT MAGISKT MAGISKT MAGISKT!!!!!!!!!

#2 / / Emelie:

Alltså jag typ grinar för det här är så stort. Jag gick och såg deras show på Göransson Arena i Sandviken some födelsedagspresent för nått år sen och det var minst lika stort och fantastiskt som när jag var 13. Tess tog mig faktiskt i handen under den showen och jag kände bara att nu nånstans dör tonårs-emelie litegrann :P

#3 / / Anna:

Men så himla himla häftigt! Grattis! <3 <3 Jag är inget Alcazarfan på det viset men nu längtar jag utav bara tusan efter att läsa.

Trevlig midsommar :)

#4 / / Fridah:

TACK alla <3<3<3