/
Dravel /
Got some gold here around my finger, more precisely it's a ring
Inkastaren var en tjej några år äldre än jag själv. Vi bad om a table for two please och några minuter senare kom pastan med mozzarella och tomatsås in. Jag sa inte så mycket, hade suttit och tänkt hela eftermiddagen. Solvarma axlar och klor-trassligt hår i knut och i huvudet den fråga jag ställt mig hela våren: Klarade jag verkligen allt det här?
Jag hade spanat bakom solglasögonen på föräldrarna till barnen med snorklarna i poolen, tjejerna som såg ut som medlemmar i Flora Wiströms bokklubb vid frukosten och det tyska pensionärsparet på solstolarna och undrat hur deras vår varit, om de också räknat ner till den här resan sedan i mars när de bokade den trots att de inte ens visste om de skulle ha tillräckligt med kraft för att orka ta sig iväg. Jag hade ätit vaniljkexen och druckit flaskvattnet och hängt upp baddräkten på balkongräcket och hela tiden försökt ta in att allt var färdigt nu, mållinjen var korsad, det fanns inget mer att springa mot. Insikten var lika efterlängtad som overklig och det var kanske därför jag nu var så tyst.
Pastan blev uppäten. Can we pay please? Muchas gracias, några euro i dricks och in med stolarna. Hand i hand och Atlantens vågor mot stranden. Axelbanden på linnet för stora. En mur mot vattnet. Egentligen vågade jag inte gå upp men jag gick ändå bakom honom på samma sätt som jag alltid går bakom honom. Så plötsligt. Orden om allt, om det här året och framstegen och förändringarna - och så frågan. Den jag haft i huvudet de senaste tio åren, som jag på skämt och på allvar sagt till honom att han kan ställa under de tidigare resorna men inte hunnit ägna en enda tanke åt den här gången.
Jag hade spanat bakom solglasögonen på föräldrarna till barnen med snorklarna i poolen, tjejerna som såg ut som medlemmar i Flora Wiströms bokklubb vid frukosten och det tyska pensionärsparet på solstolarna och undrat hur deras vår varit, om de också räknat ner till den här resan sedan i mars när de bokade den trots att de inte ens visste om de skulle ha tillräckligt med kraft för att orka ta sig iväg. Jag hade ätit vaniljkexen och druckit flaskvattnet och hängt upp baddräkten på balkongräcket och hela tiden försökt ta in att allt var färdigt nu, mållinjen var korsad, det fanns inget mer att springa mot. Insikten var lika efterlängtad som overklig och det var kanske därför jag nu var så tyst.
Pastan blev uppäten. Can we pay please? Muchas gracias, några euro i dricks och in med stolarna. Hand i hand och Atlantens vågor mot stranden. Axelbanden på linnet för stora. En mur mot vattnet. Egentligen vågade jag inte gå upp men jag gick ändå bakom honom på samma sätt som jag alltid går bakom honom. Så plötsligt. Orden om allt, om det här året och framstegen och förändringarna - och så frågan. Den jag haft i huvudet de senaste tio åren, som jag på skämt och på allvar sagt till honom att han kan ställa under de tidigare resorna men inte hunnit ägna en enda tanke åt den här gången.
Nu kom den och den var lika oväntad som självklar.
Jag sa ja medan Atlantens vågor slog in under våra fötter. Vi satt kvar och pratade och jag försökte landa i att bara vara vi. Vi var de enda som visste vad som sagts i det här ögonblicket. Ingen av de som var tjugo meter bakom hade hört orden och även om de hade gjort det hade de aldrig förstått vad de betydde.
Och till slut tog vi en bild. Händerna mot kameran och texten "he liked it!" innan jag skickade iväg det till de närmsta. Alla svarade inom fem minuter.
Vi gick in på närmsta bar. One champagne and one Strawberry daiquiri non alcoholic please. En glowstick runt glaset, förrförra årets P3-favorit från högtalarna och rödbrända skandinavier på gatan utanför.
Atlantens vågor hela vägen hem.
Så fiiint<333 Allt gott till dig!!!