/ Dravel /

Just a little, just a little little bit more

Eftersom jag försöker jobba  majoriteten av all min vakna tid år efter år gäller det att hushålla med min energi. Om jag skulle komma hem 16.00 med barnen och vara helt slut efter läggning vid 20.00 har jag gjort fel. Jag behöver hålla energin jämn så att jag kan jobba kl 20-23 året runt – alla år. För att orka det behöver jag ta bort allt som inte är prioritet. Som tillexempel storhandla eller sköta tvätten. Jag behöver också lägga in en lunch med en vän eller gå och fixa naglarna mitt på dagen så att jag kan jobba på i tolv timmar när jag inte har barnen, det blir en liten pause.
 
Så skriver Isabella Löwengrip som svar till en läsare som undrar hur hon kan ha så mycket energi. Frågan ingen ställer sig är: VARFÖR SKA HON ANSTRÄNGA SIG SÅ MYCKET FÖR ATT JOBBA?

Varför "försöker" hon jobba majoriteten av sin vakna tid? Varför måste hon OUTSOURCA (vilket inlägget handlar om) allt hemma för att kunna jobba? Alltså, jag hade förstått det om hon hade ett vanligt jobb och levde på ruinens brant och behövde maxa timmar, men jag ser inga tecken på att Isabella Löwengrip verkar befinna sig i ekonomisk kris. Det verkar minst sagt finnas medel.
 
Vilket leder oss in på den egentliga frågan: När kommer alla som strävar att känna sig nöjda? Hur ska Isabella anse att hon gått i mål? När kommer hon att känna sig som Estée Lauder? När hon sitter mitt emot Forbes-reportern? Då kommer hon ju att vara besviken på att inte New York Times också skriver. När hon finns på precis alla varuhus i USA? Då måste hon ju sikta på Asien. När hon har privatjet och en engelsktalande nanny? Då kommer hon ju att behöva en personlig butler (alltså inte sin Högra Hand utan en betjänt).
 
Jag tror att karriärmål är som bantningsmål: Man sätter upp ett mål men när man väl nått dit känner man antingen "jaha, var det här allt?" eller "vad lätt det var, nu kör vi vidare!". Man får man inte nöja sig. Alltid lite till. Det finns alltid en miljon eller ett kilo till att nå. Fortsätt simma.