Fridah Jönsson

"Vargtimmesfråga: Är du arg på mig eller något?" skrev jag idag i ett sms till en person jag har varit orolig för att jag ska ha gjort något mot (baserat på den mycket stabila tesen "hen svarade så kort när jag skrev sist"). Personen ifråga var inte arg, det var sensationellt nog bara så enkelt som att hens värld inte hade kretsat kring Fridah Jönsson den senaste veckan.

 

Det är så störigt att fråga sådant som jag gör, för jag lägger ju press på andra människor. Att fråga folk om de är arga eller besvikna på en gör ju att de känner sig tvungna att svara på alla sms nonstop, för annars blir ju DE nojiga att JAG ska tro att de är arga. På samma sätt som jag har sagt till alla matriarker i min familj att sluta säga att de blir livrädda om jag inte svarar i telefon, för JAG står inte ut med tanken på att DE är oroliga vilket leder till att JAG blir stressad om min telefon inte funkar.

 

Min största rädsla när det kommer till relationer är att någon ska vara arg eller besviken eller ledsen över något jag har sagt, eller gjort, och jag inte får en chans att förklara hur jag menade. Jag kan få en sådan enorm vargtimme av tanken på att jag har kastat ur mig något utan att tänka som personen jag sa det till går runt och är ledsen över något de tror att jag tycker, utan att de tar upp det med mig så jag kan förklara "jaha NEJ jag menade...!".

Detta leder till att jag väldigt ofta skickar "alltså visst förstod du att jag menade..."-sms eller "tack för igår, måste bara förtydliga det jag sa om..."-Messenger-mail. Vilket alltså leder till att alla andra måste säga "neej såklart jag fattade det tänk inte på det" – vilket i sin tur gör att det blir asjobbigt att umgås med mig eftersom man hela tiden i efterhand måste ta emot en massa förklaringar till mitt agerande!

 

Just nu är det en massa människor i olika medier som uppmärksammas för att de går i pension vid 40. Tur att inte jag är en av dem, för jag vet inte hur jag skulle hantera att ha ännu mer tid över till att reflektera över sådana här saker.