/ Dravel /

When the friends are gone, when the party's over, we will still belong to each other

Elsa Billgren och Sofia Wood pratade nyligen i ett poddavsnitt om att tacksamhet är det nya skrytet, att man numera på sociala medier bara ser folk som skriver långa texter om hur tacksamma de är för sin partner och sina jobb istället för att bara hetsa om "finaste familjen".
 
Jag kan i allra högsta grad göra mig skyldig till detta beteende och framförallt sedan igår. Vi hade födelsedags-och-adventsmyz här hemma. Det kändes som julafton redan på morgonen, att gå upp i röd pyjamas i en julpyntad lägenhet och ta fram lussebullar och gå ut med sopor och dammsuga en sista gång och välja kläder och vråla VISST HAR DU GLÖGGEN UNDER KONTROLL från sovrummet till köket och platta håret till Boney M.
 
Frans var först och han var oväntat tidig, jag stod fortfarande med Listerine i hela käften när han plingade på. Sedan kom de, en efter en, några av mina bästa människor. Jonas som jag inte träffat på mer än två år. En gång i tiden åkte vi tunnelbana tillsammans nästan varje morgon, han hoppade på i Blackeberg och vi åkte ihop till Brommaplan och mina dagar lystes alltid upp av att inledas med fem minuters diskussion om helgen eller hockeyn eller Mellon eller boken jag läste när han satte sig.
 
Madde som hade med sig sin familj. Det är bara några år sedan vi var tonåringar som jobbade (hon) och praktiserade/hangaround-lekte (jag) på Skugge&co, och sedan blev det speldagar och pizzamiddagar och sedan blev vi kollegor och nu kom hon hit med man och barn. Så fantastiskt.
 
Och alla andra, som jag är så lycklig och – ja, just det – tacksam för att få ha omkring mig. Det är först de senaste åren som jag har fått en stark tro på vänskap. Jag tyckte så länge att vänskapsrelationer liksom krävde så mycket och innehöll så mycket regler och så många koder man behövde läsa av, jag var inte säker på att man KAN ha mer än en vän och trodde definitivt inte på att det går att sammanföra folk från olika håll i en vänskapskrets och få en smärtfri interaktion.
 
Men igår, när jag gick mellan soffan och presentbordet och köket och dörren, tittade jag ut över vardagsrummet och såg Bettan och Maria djupt inne i en diskussion om något jag inte uppfattade men som av deras blickar och kroppspråk att döma var av största vikt för dem och jag hörde Frans säga orden "den är liksom inte snygg som fem-år-sedan-snygg" och Niklas och Josefine som uppfattade att det handlade om en lampa och Amalia och Madde och Donny som beundrade två månader gamla Linnéa och Jonas och Fredrik som analyserade det politiska läget på Ekerö, och jag blev så lugn i själen.

Det funkar. Jag har människor i min närhet som pratar med varandra och inte verkar vara obekväma och hata varje sekund av det. Som vill komma hit och fira födelsedag slash advent och som stannar länge fast de inte alls behöver.

När Laura och Erica, som aldrig träffats men som nu gick igenom en lång analys av sina stjärntecken och medföljande element, lämnade stället samlade jag och Oskar ihop disken och jag sa att det här är den bästa känsla jag vet: När alla vännerna gått hem. Inte för att de gått hem, utan för att de varit här. Glasen är urdruckna, det ligger kak-och-chipssmulor på hela bordet, assietterna står kvar och soffkuddarna ligger på golvet. 
 
Den delen av middagar har varit min bästa sedan 2012: Att få plocka ihop Sophias tekoppar och Hannas bestick och Frans vinglas med tillfredsställelsen i att de varit här och det har varit mysigt och alldeles snart kommer jag att skicka ett sms och tacka för ikväll.

För jag ÄR så tacksam och så hashtag blessed över att ha så här många bra människor omkring mig. Om det låter som skryt så är det helt okej med mig, för jag skryter mer än gärna om att JAG av alla lyckats göra något rätt och därmed fått alla de här fantastiska vännerna.