Fridah Jönsson

 

Ett tag i slutet av högstadiet hade jag kunnat göra vad som helst för att vara lite modigare så jag kunde börja röka. Jag var fullt medveten om att det var dåligt men jag tyckte att det såg så himla... snyggt ut. (Jag önskar att jag kunde skylla den inställningen på det överdrivna Pete Doherty-googlande jag la hela min fritid på, men tyvärr har jag fortfarande inte kommit över den indieklyschiga faiblessen för män som röker på bild så SUE ME.)

 

Det är ju bra att jag inte började röka för det var verkligen den enda förbjudna grej jag kände mig någorlunda intresserad av så det är ju ett beslut jag är nöjd med, men kanske inte extremt stolt över som rubriken skulle lyda.

En sak som folk däremot TROR är ett beslut OCH att jag är extremt stolt över är att jag inte dricker alkohol. Jag själv trodde nog också ett tag att det var ett aktivt statement jag gjorde och som krävde enorm styrka, men så var det ju inte alls, jag började bara aldrig.

 

Att inte dricka alkohol är ju mycket enkelt, det krångliga är ju att göra det. I alla fall som tonåring. Det verkar vara ett sådant heltidsjobb att dricka när man går på högstadiet: Att först skaffa rätt kompisar så man blir bjuden på fester, sedan hitta någon som kan köpa ut ELLER få tag på vodkabilen (den verkar minst sagt ha fullt upp), betala utan att det märks (hur gör man med Swish och sånt nu, det är ju en massa föräldrar som har koll på sina barns kort?), gömma alla flaskor OCH få med dem till festen ifråga och sedan vara full alternativt bakfull och dölja det för sin familj. Jag får stresspåslag av bara tanken på att hålla på med allt det där när man är femton, jag hade fullt upp med att kuska Dalarna runt i jakt på nästa spelning med Goodlooking Trash.

 

För jag gjorde ju inget av detta när jag var femton. Jag hade ett kompisgäng på nio pers och om vi inte var på just Goodlooking Trash-spelningar var vi hemma hos varandra hela tiden. Spelkväll, pokerkväll, filmkväll, mellokväll... allt kunde bli en -kväll och därför blev det aldrig av att vi började. I gymnasiet när jag bytte kompisgäng kände jag redan att det var för sent, jag tyckte att det var så stelt om jag skulle börja dricka när jag var SEXTON, jag skulle vara sist på bollen och det tyckte jag redan då var pinsamt, och så fortsatte det i tio år och därför har jag fortfarande aldrig kommit mig för.

 

Fast den största anledningen är ju att det faktiskt verkar så FRUKTANSVÄRT äckligt. Jag dricker ju inte kolsyra så ganska mycket faller ju redan där, och den äckligaste lukt jag vet är öl, i alla former. Öl luktar deppiga releasefester, studentflak, hockeytrafik och festivaler. Vin är ju ännu värre. Det luktar inte lika sunkigt men så STARKT. Jag får huvudvärk av att sitta bredvid ett glas rött vin, hur skulle det då bli om jag drack det liksom?

 

I alla fall. Att inte dricka alkohol i vuxen ålder är förvånansvärt lätt, speciellt om man inte säger att man inte gör det. Jag säger bara "åh tack men I stay sober ikväll hehehe!" om jag blir bjuden av någon jag vet att jag inte kommer att träffa så många fler gånger i festsammanhang, eller så säger jag "åh tack men jag ska faktiskt köra bil!" om jag har sådan tur att jag är i Leksand eller mamma och pappa är här och har bilen. 

 

Men ibland, en gång på tjugo, får jag orimligt positiva reaktioner. "Men vad COOLT!" och "du måste ju ha en ENORMT STARK KARAKTÄR" (jo, det var en som sa så!) och "det är verkligen IMPONERANDE". Och det hade ju varit fint att få höra sådana saker om det var något jag kände att jag åstadkom, men det är det ju inte! Jag känner mig som någon som har fuskat på ett prov, för har ju inte gjort något, jag har bara struntat i att göra något. Det är så tråkigt att få komplimanger för att man avstår något som är lättare att undvika än att göra.