Fridah Jönsson

Reflektioner en måndag:

 

- Hela min existens har tagits över av lössen. Jag kan inte tänka på eller göra något som inte har att göra med att döda löss. I onsdags tog jag lusschampo, hjälpte ej. I fredags hade jag äppelcidervinäger i håret i FEM TIMMAR, hjälpte ej. Sedan i lördags har jag plattat håret en gång per dag och kammat minst fyra gånger per dag, hjälpte ej. VAD SKA JAG GÖRA ENS? Antal kronor jag spenderat på lusrelaterade produkter översteg idag 500-gränsen. Det är inte alltid jag håller med Frida Boisen men jag ställer mig bakom varje tecken i hennes krönika i lördags, inför lustant NU. (Jag kan verkligen relatera till den här scenen i I Don't Know How She Does It, jag beter mig såhär varje dag.)

 

- Les Big Byrds "Two Man Gang" låter som något jag skulle kunna bränna på skiva för tio år sedan och som mamma hade sagt "vad ÄR detta?" om, dvs exakt som Laakso, Florence Valentin och så många före dem. Så himla bra.

- Jag har ett enormt Truman Syndrome för tillfället. Alla människor jag pratar om eller tänker på hör av sig i prick samma sekund som jag tänker på dem. Jag tror att någon läser mina tankar alternativt avlyssnar min telefon, och såhär i Pretty Little Liars-tider känns det ju inte jättelockande. Vem i min bekantskapskrets är A? Det kan jag ju fundera på nästa gång jag BESTÄMMER MIG FÖR ATT GÅ IN I EN UNDERJORDISK TUNNEL ENSAM OCH STÄNGA DÖRREN (de måste skärpa sig i Pretty Little Liars för efter att ha haft en galen mördare efter sig i fyra års tid borde man ju lära sig att inte glömma datorer framme i öde hus i vildmarken).

 

- Jag har nu läst Kristofer Ahlströms "Hjärtat är bara en muskel". Kristofer Ahlström är nu min nya Khemiri. Han verkar så snäll och hans språk är som ett slag i magen. Jag satt här och pep "OOOOOF!" när jag läste de finaste och starkaste styckena, och förklarade det bara för Oskar med orden "ah det är Kristofer", som att vi var polare! I WISH. Jag vill ju vara vän med Kristofer Ahlström, han känns som en så rolig och ändå lågmäld person, jag gillar bara sådana. Tänk om jag fick bli vän med honom och Anton Säll! DN-journalist-squadgoals.

 

- Varje dag på min efter-jobbet-promenad lyssnar jag på Gwen Stefanis greatest hits. För varje år som går tycker jag om Gwen Stefani mer och mer och jag ryser varje gång jag hör "Cool". Nu ska Gwen bli morsa, vid snart 48 års ålder! Det kan Gavin Rossdale gott ha. 

- På tal om Gwen Stefani så tycker jag ju att "4 In The Morning" är magnifik radiopop-hjärtekross-musik, och igår lyssnade jag på min andra favorit i den genren, nämligen "Just Give Me A Reason" med P!nk. Herre. Jag höll på att segna ner rakt på marken när Nate Ruess del kom, när han kommer in och sjunger "I'm sorry I don't understand where all of this is coming from, I thought that we were fine". HUUU så hemskt.