/
Dravel /
I tried to change, closed my mouth more, tried to be softer, prettier, less awake
I fredags såg jag och Oskar Grotesco-avsnittet "Ladies Night". Jag tyckte att det var kul men horribelt, men mest kul.
I onsdags såg jag om avsnittet och blev helt förstörd. Vet ni att det var EXAKT såhär jag upplevde det när jag jobbade med bara män? På en redaktion tjatade jag in en 8 mars-artikelserie som alla andra (som var män) utom en var emot att vi skulle göra och efter att jag gjorde den användes det emot mig när jag tog upp saker jag ville göra och det var så många dagar som jag gick hem därifrån och kände mig som världens sämsta person.
Därför knäcks mitt hjärta när jag ser hur Emma Molin körs över av alla "medvetna" män som säger "det här skitbra idéer men kan vi inte..." och hur Emma försöker, hon försöker skratta med och hon försöker till och med säga "men ni ser ju, nu tar det ju fem minuter så har ni gjort det till en handling om män!" men inget hjälper och hon kämpar mot tårarna och till slut orkar hon inte och går bara ut ur rummet. Vet ni hur många gånger jag har kämpat mot tårarna och bara gått ut ur rummet? ASMÅNGA.
Det här Grotesco-avsnittet kröp innanför huden. Vad ska man göra när man är arton år och brinner, man brinner som man aldrig kommer att ha energi eller tid eller mod att göra i någon annan ålder, för feminism och rättigheter och krossa patriarkatet och boka jämställt och 50/50 på spellistorna, och hamnar på ett ställe med bara män som är mellan 30 och 50 och som känner varandra sedan way back och som såklart håller med om att det är en jätteviktig fråga men vi måste ju tänka på innehållet också för vår uppgift är ju inte att bedriva politik?
Vad gör man då? Det ska jag tala om.
Man går hem med sina idéer kvar i Word-dokumentet och självförtroendet långt ner i de rosa Conversen och man tänker att alla hade rätt, mediebranschen är svår och det finns ju faktiskt gränser för hur mycket man kan slåss för sina ideal. Så man ändrar om strategin och provar att bara göra.
Man säger inget när man flyttar om i spellistorna så det blir 50-50 kvinnor, man berättar inte att man tackat nej till skivbolagets intervjuförfrågan om en manlig artist och istället frågat om en kvinnlig är ledig, man frågar inte om lov att intervjua Mian Lodalen inför Pride utan kontaktar henne direkt och mailar sedan in intervjun som består av citat som "Det är konstigt att så många män är rädda för bögar när de själva bara är intresserade av varandra och sina egna kön".
För detta fakturerar man 10 000 per månad. Man tänker att så är det i början, studenter har klarat sig på lägre summor i alla år och man får väl köra Ica Basic ett tag för herregud man har ju faktiskt ett JOBB. Tills man en eftermiddag plötsligt får sluta för man är där på frilansbasis så what to do så man säger "ah okej vad bra då har jag koll" och går ut från mötet, packar ner sin dator, gråter hela vägen till tunnelbanan och åker hem och söker andra jobb.
Och då, då får man ett jobb som telefonförsäljare där man en dag sitter tre kvinnor och äter lunch när tre män sätter sig bredvid och börjar betygsätta alla kvinnliga medarbetares utseenden och man tittar på varandra och äter vidare under tystnad, tills man kommer tillbaka till sitt skrivbord och bestämmer sig för att tillsammans säga till chefen, som tar in männen och en timme senare har den ledande i diskussionen sagt upp sig.
Då jobbar man vidare där och känner att klimatet ändå är relativt bra tills en rast när den manliga 30-åriga säljcoachen hänger på när de anställda pratar om en nyanställds bröst och man utbrister "men hallå!" och påpekar att det här är ju vår arbetsplats såhär kan man ju inte prata som chef och coachen svarar "amen Fridah du måste välja dina strider" och man säger "ja, och nu valde jag den här?" och alla precis ALLA sitter tysta.
Man säger inget när man flyttar om i spellistorna så det blir 50-50 kvinnor, man berättar inte att man tackat nej till skivbolagets intervjuförfrågan om en manlig artist och istället frågat om en kvinnlig är ledig, man frågar inte om lov att intervjua Mian Lodalen inför Pride utan kontaktar henne direkt och mailar sedan in intervjun som består av citat som "Det är konstigt att så många män är rädda för bögar när de själva bara är intresserade av varandra och sina egna kön".
För detta fakturerar man 10 000 per månad. Man tänker att så är det i början, studenter har klarat sig på lägre summor i alla år och man får väl köra Ica Basic ett tag för herregud man har ju faktiskt ett JOBB. Tills man en eftermiddag plötsligt får sluta för man är där på frilansbasis så what to do så man säger "ah okej vad bra då har jag koll" och går ut från mötet, packar ner sin dator, gråter hela vägen till tunnelbanan och åker hem och söker andra jobb.
Och då, då får man ett jobb som telefonförsäljare där man en dag sitter tre kvinnor och äter lunch när tre män sätter sig bredvid och börjar betygsätta alla kvinnliga medarbetares utseenden och man tittar på varandra och äter vidare under tystnad, tills man kommer tillbaka till sitt skrivbord och bestämmer sig för att tillsammans säga till chefen, som tar in männen och en timme senare har den ledande i diskussionen sagt upp sig.
Då jobbar man vidare där och känner att klimatet ändå är relativt bra tills en rast när den manliga 30-åriga säljcoachen hänger på när de anställda pratar om en nyanställds bröst och man utbrister "men hallå!" och påpekar att det här är ju vår arbetsplats såhär kan man ju inte prata som chef och coachen svarar "amen Fridah du måste välja dina strider" och man säger "ja, och nu valde jag den här?" och alla precis ALLA sitter tysta.
Jag ser hur Emma Molin bryter ihop och jag vet EXAKT hur hon känner sig för jag har varit EXAKT där, jag har suttit i PRECIS dessa möten med PRECIS dessa män och känt PRECIS dessa känslor. Du och jag, Emma. Och så många andra.