Fridah Jönsson

Man tror aldrig det, men det händer. Efter en vårvinter av andan i halsen och myror i benen och hög puls och sena kvällar och tidiga morgnar och datorn i knäet till tjugotvånollnoll och snöstorm samma dag som Eurovision händer det plötsligt: Helgen när man inser att man är i fas.

 

Man hjälper moster B Kate Caesar att flytta. Man upplåter en luftmadrass i köket till sin syrra som kommer hit och man låter henne inreda ens balkong och man åker till Ikea (märk väl, man åker FRIVILLIGT till Ikea) och köper kuddar och växter och krukor och placerar ut allt på sin två kvadratmeter stora uteplats. Man åker till moster B Kate och Caesar och hänger på deras altan, spelar fotboll, åker till badplatser och ser på Youtube och framförallt: Man låter telefonen ligga inne medan man tittar på när kusinerna springer i vattenspridaren i trädgården.

 

Och så inser man äntligen att visst, jag kanske kan kolla min mobil men det är faktiskt lördag så om någon skulle ha skickat så har de överseende med att inte få svar med vändande mail. Folk kanske har annat att tänka på än mig, folks värld kanske inte kretsar kring att Fridah Jönsson svarar inom tio minuter.

 

Så man lägger sig på balkongen och läser Mina drömmars stad istället.