Fridah Jönsson

Hu, det är så obehagligt, jag har blivit så nostalgisk senaste tiden.

 

Jag tänker på en massa personer jag gick på högstadiet med, googlar gamla dans-stjärnor (Junior var ju med i Big Brother för ett par år sedan och Ida Warg får man ju uppdateringar på ungefär varje dag så fort man öppnar feeden men Josefine Carlsson, Daniel Scarillo, James Simonsson, Elin Larsson, vad gör ni nuförtiden?) och fastnar i att Facebooka folk som gick på gymnasiet samtidigt som min syrra.

 

Jag tänkte häromdagen att jag skulle försöka träffa några av dessa personer i sommar när jag är i Leksand. "Tänk vad roligt att fika med folk jag inte pratat med sedan högstadiet", funderade jag i ett svagt ögonblick. Dagen efter kunde jag inte göra annat än att skylla på sinnesförvirring. Vilken enormt märklig situation det skulle bli att gå in på GÅRDSCAFÉET och sätta mig ner med fem personer jag inte hälsat på under de senaste tio åren och bara "men vad GÖR du nu ejenklien?". 

 

Det är säkert normalt för andra men inte för mig. Jag vill liksom inte visa att jag bryr mig om dem för jag tror att de tycker att jag är ett freak då! Även folk jag inte hade någon överdrivet dramatisk relation till, jag skulle inte alls vara bekväm med att de visste att jag tänker så mycket på dem att jag vill bestämma en tid för att träffa dem - trots att de kanske bara skulle bli glada! Vad är det för märkligt resonemang?

 

Eller... det är säkert ganska vanligt att resonera så, men i mitt fall har det gått över alla gränser. Jag såg på Facebook att en gammal kompis har fått barn och jag är för stolt för att gratulera för jag såg det så sent! Jag tycker att det är så stelt att bara "hejhej vi har inte pratat for years och jag har unfollowat dig på Facebook men så gick jag in på din profil och såg att ni fick barn för typ en månad sedan men nu är det liksom för sent för att gratta så jag låtsas att jag inte har sett det". Hur sjuk får man vara?! Det är ju endast jätteelakt av mig!

 

Samtidigt som jag ibland bara skulle vilja höra av mig till dessa människor och kolla vad de gör och prata om Hur Kul Vi Hade och allt sådant - men det vågar jag aldrig för jag tänker att det är aspinsamt att de får veta att jag tänker på dem så mycket.

Huu. Tänk om man hade social kompetens som alla andra människor. Vad kul det skulle vara.