Fridah Jönsson

Idag ska jag gå på vattengympa. Här kunde man ju ha blivit nervös och opepp och undra vad man egentligen utsätter sig för genom att träna i VATTEN (jag kan ju knappt simma ens) på ett pass där det med stor säkerhet endast är typ jag och en människa till, men något måste jag ha uppnått i livet när jag vid tjugofyra års ålder tänker tanken "hoppas vi är få så instruktören kan hjälpa mig så jag inte gör något värre för hälen".

 

Det bästa med att jag köpte mitt gymkort i augusti 2013, på delad förstaplats med att jag orkar mer och har upptäckt så mycket bra musik, är att jag vet hur lite man orkar bry sig om någon annan på träning. Att mina tre mantran funkade: Jag är inte här för att vara vacker. De flesta har sett det mesta. Man är sällan sämst.

 

Idag är jag ännu mindre på vattengympan för att vara vacker utan för att jag MÅSTE börja med något där man rör sig till musik men utan att krossa foten. Jag har sådan zumba-abstinens så du anar inte Mario, och eftersom det kryper i hela kroppen av att inte kunna gå på några vanliga pass alls så måste jag vara uppmärksam till hundra procent på vattengympan så jag inte gör fel så allt gör ännu mer ont, för detta är mitt sista hopp att kunna träna någonting överhuvudtaget. Så om jag börjar tänka på hur jag ser ut så kan det bli DÖDSSTÖTEN för min träning inom närmsta året.

 

Pray för att detta går bra så jag kan fortsätta för jag har sådant längt efter att röra mig till musik i grupp.  I wanna deynce with somebody, som det heter i Borlänge.