/ Dravel /

Jag tänkte bara tyst "jaha, där är dom"

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Jag blir alltid helt golvad av Elsa Billgrens några gånger när det verkligen kändes-inlägg. Men den senaste tiden har jag landat så mycket i känslan av att inte bry mig om saker som förut kunde få mig att riva upp himmel och jord. Det kanske har med ålder eller bara tillfälligheter att göra, men det är något mycket befriande i att saker plötsligt inte rör mig i ryggen. Så jag ger er:
 
Några gånger när det inte kändes alls:
 
- Jag åker tunnelbana i samma vagn som Emanuel Lundgren. Jag ser honom och tänker "jaha, kul att vi åker samma tåg" och inser fem sekunder senare att detta var min absoluta dröm när jag var tretton och la ner min gitarr, en filt, min ipod och en tjocktröja i en väska för att jag ville flytta till Stockholm direkt prick den dagen. (Det var en söndag - såklart - 2006 och I'm From Barcelona var ju jätteinne då och allt jag ville var att bo i Stockholm och ränna på indieklubbarna jag läste om i Nöjesguiden när jag var hos moster och B och jag kunde inte bärga mig tills jag blev vuxen.) Nu står jag på tunnelbanan, på väg till ett jobb i mediebranschen, bredvid grundaren av Sveriges bästa hipsterdagis som personifierade min bild av popsverige, och det enda som händer är att jag tänker "där är Emanuel Lundgren" och fortsätter på min ljudbok.
 
- Jag lyssnar på "Så många år" med År & Dar som jag spelade sönder under hösten 2013 när allt var drama och sorg omkring mig och jag har varit kluven till den sedan dess. Men nu spelar jag den fyra år senare och inte en enda cell i min kropp blir ledsen för allt som hände då, jag hör inget annan än en suverän poplåt.
 
- Adam berättar att Birds ska börja jobba med Love Antell, och hur mycket jag än avgudar honom (Love Antell alltså) vacklar jag inte en enda sekund i att jag gjorde rätt som slutade jobba där.
 
- På en frilanskonferens ska vi prata en och en och jag missförstår vilket håll ordningen går i, varpå jag pratar när det är någon annans tur. Jag säger "ah jaha gu förlåt jag fattade inte att det var två och två!" och sedan är det inget mer med det.

- Jag får akut IBS-attack i Provence när vi precis ska sätta oss i bilen för att åka och vandra. De andra får vänta i tjugo minuter medan jag är på toa, och när jag kommer ner säger jag bara "alltså oh my god, livet med IBS, what to do? NU är jag redo!". För tre år sedan hade jag börjat gråta och ställt in hela utflykten.
 
- En bloggare jag följer ska släppa en bok och jag bara bläddrar förbi det i feeden utan en enda tanke på att jag måste få göra PR för den.
 
- Jag ska gå hem från en redaktion där jag jobbat hela dagen och pratar med en kille som jobbar där, och jag tar upp alla mina saker ur väskan för att göra plats för att ta hem min matlåda. Jag låter alla grejer ligga framme på skrivbordet medan jag babblar om olika saker, och efter flera minuter inser jag att jag lämnat min neccessär öppen på skrivbordet och att det som ligger överst är två bindor, en karta Imodium och ett par rosa spetstrosor som ligger kvar sedan jag hade dem i handbagaget på väg hem från Provence. Jag drar igen dragkedjan, lägger i necessären i väskan, säger "vi ses imorgon herrå", letar upp en podd och glömmer det hela i samma sekund som det hänt, vilket för fem år sedan skulle vara ett ögonblick som gjorde att jag ville sjunka genom jorden.

- Jag provar gamla jeans som alla är för små och lägger inget som helst värde i det, trycker bara ner dem i en Ikea-kasse och åker till Stadsmissionen och donerar dem till bättre behövande.
#1 / / Jens:

Streaplers är en svensk musikgrupp som bildades 1959 i Kungälv som popgrupp men som senare utvecklades till dansband. Originalmedlemmar i Streaplers var Gert Lengstrand (sång), Mats Alfredsson, Göran Liljeblad, Håkan Liljeblad och Lasse Larsson.

Som dansband har man haft stora framgångar på Svensktoppen med låtar som "Valentino" 1976, "Jag har en dröm" ("I Have a Dream") 1987[1] och "Till min kära" som 1995[2]-1997 låg 73 veckor på listan, varav 22 på förstaplatsen.

Resterande medlemmar är Kenny Samuelsson, Anders Larsson (som tog över efter Lasse Larsson vilken avled 26 augusti 2004[3] (Anders Larsson är Lasse Larssons brorson), Kjetil Granli, Per Luhndin från Tibro och Henrik göransson.

Streaplers räknas som ett av Sveriges främsta och största dansband genom tiderna. [4] 2011 visade SVT dokumentärfilmen "Streaplers och evigheten" (med undertitel "En film om musikalisk uthållighet"), av Michaela Brådhe Hennig & Rex Brådhe, om bandets mer än 50 år långa karriär.