/ Dravel /

Got a lot to learn in this love

Idag är det nio år sedan jag och Oskar blev tillsammans. Och just idag listar Hanapee tio saker hon lärt sig efter tolv år av tvåsamhet och detta är några av mina... kanske inte lärdomar, men reflektioner, sedan den 28 augusti 2008:
 
- Relationer i populärkulturen framställs alltid som orimligt dramatiska. Dörrar smäller, ord skriks, otrohetsaffärer inleds, glas krossas. Ross och Rachel, Seth och Summer, Brenda och Dylan, alla bråkar som om det inte finns någon morgondag och det är så lätt att tro att det är så en relation måste se ut. Det är det inte, och det ska det kanske inte heller vara. Man kan också lugnt och sansat sätta sig i soffan och säga "alltså okej, jag kände såhär när det här hände, men JAG vet inte, det kanske inte alls var så du menade?" och sedan komma fram till ett svar utan att en enda tallrik behöver flyga in i väggen.
 
- Varför finns det så många par som pratar om varandra så elakt? Jag hör så många som inför andra människor säger att "amen du gör ALLTID såhär" eller "men det kan ju inte DU" eller min favorit, när Johan sa något i en fråga och Lisa utbrast "men varför har DU en åsikt?!". Det var ju ett extremt - och komiskt - fall, men det finns så många som liksom roastar sin partner på ett sätt jag aldrig skulle tycka var okej. Det kanske är deras jargong och i så fall är ju allt frid och fröjd men jag får ofta en känsla av att båda inte riktigt är hundra procent med på det.
 
- Svartsjuka som grundläggande ingrediens i ett förhållande är ett påhitt. Här gör ju inte heller populärkulturen mycket för att förbättra bilden. Det är så himla många beskyddande män i alla filmer och böcker att det inte är konstigt att man tror att det MÅSTE ingå svartsjuka i ett förhållande för att det ska funka. Om någon kan komma på en gång då svartsjuka fört med sig något gott så ring in och berätta. Svartsjuka har noll plats, och är allt annat än ett måste, i en relation. För tillfället pratar jag knappt om andra än Adam, Marcus och Frans här hemma och det går uppenbarligen utmärkt. (Häromkvällen framför Breaking News sa jag att jag tycker att Fredrik Wikingsson åldrats "med extremt stor värdighet" och att hans kostym vid flanellografen i onsdags var något i hästväg. Här skulle ju Oskar kunna bli sur för att jag pratar så objektifierande om en annan man MEN eftersom han avgudar Fredrik Wikingsson så tror jag mest att han kände glädje över att jag äntligen gått över till hans sida i den diskussionen.)
 
 
- Om en relation är menad att fortsätta så är avstånd inget problem. Jag tycker att det i allmänhet råder en helt orimlig inställning till distansförhållanden, folk gör liksom SLUT när någon får ett jobb eller plugg i en annan stad?! Jag fattar verkligen inte resonemanget: Är man inte hellre tillsammans medan man bor på olika platser än kära i varandra men inte ihop? Dagen efter att jag och Oskar blev tillsammans flyttade han till Sundsvall, sedan flyttade vi i praktiken ihop ett år senare och sedan jobbade han på olika ställen i olika perioder fram till 2012 när vi till slut landade här i Wobro. Avstånd är jättesegt, men man är ju fortfarande tillsammans.
 
- Hur ofta andra ligger är fullständigt ointressant. Jag och Caro pratade om det efter att en av bloggarna vi läser hade skrivit att hen och hens partner låg fyra gånger i veckan och vi konstaterade att alla ju har sådana livspussel att de måste ha mycket mindre sex än både media och parterapeuter vill få oss att tro. Alla jag känner eller följer jobbar, tränar, festar, engagerar sig ideellt, pluggar och åker på bjudresa med DeoDoc till Hawaii så mycket att det skulle vara fysiskt omöjligt för dem att ha en massa sex var och varannan kväll. Och en lugnande tanke om man ändå skulle känna att man ligger för lite: Ingen annan får ju reda på det. Det är en av få grejer som inte alls dyker upp på social media.
 
- Om ett förhållande ska fungera så måste det finnas intresse för den andra personens liv. Det kan ju låta självklart, men jag hör många som aldrig berättar om sina jobb eller sina kollegor för att den andra tycker att det är tråkigt. What?! Hur kan man tycka det?! Ens partner är ju ens bästa vän, jag vill veta ALLT Oskar gör en helt vanlig arbetsdag! Att vilja veta saker om den andra innebär för mig inte bara existentiella frågor utan även "vad tycker du är störigast, om det står Hässelby strand 1 minut vid Götgatsbacken-spärren vid Slussen eller om det står Hässelby strand 9 minuter vid Sankt Eriksplan?".

- Jag tror att internskämt är asviktiga. Om någon läste mina och Oskars sms skulle det verka både ointressant och obegripligt eftersom alla våra samtal består av citat från oss själva (oftast någon gång när jag sagt något ogenomtänkt), ordvrängande och sägningar som något av alla barn i vår närhet sagt. Detta skriver jag alltså inte för att jag vill skryta om att "vi har så SJUK HUMOR!" (please) utan för att jag tror att det är viktigt att ha saker som man tycker är roliga och som båda varit med om historien bakom. (Eller i alla fall saker som EN av oss tycker är roligt. Till exempel har Oskar fått för sig att jag är har Växjös tränare som frikort och ibland skickar han bilder på honom till mig och skriver "hejsan Friiidaaah" vilket ska läsas i samma tonfall som Ha det så kult på restaurangen-killen. Så obefogat. Mitt frikort är ju Moras tränare).

- Jag personligen tvivlar på att jag någonsin i dagligt tal skulle kalla Oskar för baby. Ett urval av alla grejer jag kallar honom för istället: Habibi, skat (på danska), älsko, hjärto, Klingis. Ett urval av alla namn han kallar mig: Fridrun Jönsman, Berto, Baltasar, Fridah Vivian Mosby. Much better.