Fridah Jönsson

Så har man en helt vanlig fredag då man läser Sandor Slash Ida på väg till jobbet, läser lite bloggar, har ett telefonmöte, gör alla vanliga kontorsgrejer, åker två stationer till ett möte på Klarabergsviadukten och lyssnar på "Helli" på vägen och tänker "den här var fan inte igår, jag borde lyssna på denna oftare" och går in i mötet, pratar väsentligheter och påsklovsplaner och avslutar mötet - och får precis på väg ut reda på att "en lastbil har kört in i Åhléns city!".

 

Och så ställer man sig vid panoramafönstren på femte våningen och tittar ner och ser folk springa från Drottninggatan och det är så surrealistiskt och man ringer sin sambo och säger alltså jag vet fan inte när jag kommer hem det här är så märkligt.

 

Jag var så nära. Vi mötte folk som sprang. Vi gick ut på gatan och alla sprang och det var sådant kaos och sirenerna lät så högt att jag inte hörde vad mamma sa i luren. Vi tog oss till ett café på Bergsgatan, laddade våra telefoner (jag frågade i kassan om de kunde ge oss grenuttag så fler kunde ladda sina telefoner, alla prioriterar vi olika) och hämtade andan, ringde folk, åt varsin chokladboll och gick på toa. Sedan började vandringen. Bergsgatan-Vasastan-Karlberg-Norrtull-Haga. Inställda bussar, taxi som inte svarade, taxi som inte tog körningar, en mobil full av "Hur går det?"-sms och hela tiden ovetskap. Och så till slut, fem timmar efter att det hände: Taxi från Brommaplan och sedan hemma, hos två hamburgare som väntade på att bli ätna och en sambo som hela eftermiddagen fått vara informationscentral till alla i vår närhet för att jag bara hade tid, energi och närvaro att uppdatera en.

 

Jag trodde aldrig att den dag skulle komma då jag behövde mark myself safe på Facebook. Jag vet fortfarande inte så mycket om vad som hände, jag har inte läst Facebook-feeden sedan i fredags 13.55, jag har inte velat följa extrasändningarna och jag har inte orkat läsa alla artiklar. Jag vet vad som hänt men inte mer än så och jag känner verkligen att det räcker.

 

Så hemskt och oförståeligt och horribelt. Men också så mycket värme, empati och medmänsklighet den här staden har visat. Be careful out there, men framförallt: Ta hand om varandra.