Och lyssna på Daft Punk around the world around the world, det bästa vi någonsin hört
Jag såg Melodifestivalen i lördags och det var ungefär som väntat. Gina Dirawi och Petra Mede ägde scenen, Samir och Viktor gjorde en medioker studentflakslåt och Jonas Gardell gjorde en stel pausunderhållning (all respekt för allt han någonsin skrivit men SVT måste sluta betala komiker som ska göra sig lustiga över unga människors mobilberoende).
Men så hände plötsligt något som fick mig att sätta kladdkakemuffinsen i halsen. Jag trodde att det var något så ovanligt som en dålig sketch av Edward af Sillén, men icke, det var på riktigt. Plötsligt kom LAS KETCHUP in på scenen.
Jag måste pausa bandet här. Las Ketchup var alltså en spansk systertrio som gjorde hiten ”The ketchup song” 2002, en låt på spansk-engelska med en mycket märklig tillhörande dans, och för oss som föddes precis för sent för att vara med i ”Macarena”-hysterin var låten en välkommen välsignelse. Äntligen fick vi egna töntiga rörelser som vem som helst kunde lära sig!
Las Ketchup regerade i min mellanstadieklass höstterminen 2002. Videon till låten handlade om att trion drev en bar och när deras låt spelades ställde de sig på borden och dansade och alla gäster hängde på. Varje gång videon sändes tittade jag extra noga när systern i rosa linne LYFTES upp på bordet för att dansa! Las Ketchup-lyftet är mitt Dirty Dancing-lyft. Jag brydde mig noll om romantik, det fanns skratt och dans och därför var det lyftet det enda som räknades.
Sedan hände något. Las Ketchup försvann såklart lika fort som de kom och efter ett snabbt bortglömt framträdande i Eurovision Song Contest släppte de ingen mer musik. Men så kom lördagen och de stod livs levande i Göteborg och jag fattade ingenting. HUR har detta kunnat gå mig obemärkt förbi? Varför hade inte medierapporteringen inför detta varit massiv? Hur kunde SVT hålla detta hemligt så länge? ”Det här är ju en JÄTTEGREJ!”, vrålade jag i soffan medan jag gick in på sociala medier och väntade mig en total storm av folk som också upplevde lättnaden och glädjen i att barndomens stora idoler sjöng live i Scandinavium. Men icke.
Det enda Las Ketchup-relaterade i flödet var ett facebookmail från en barndomskompis som skrev ”Nostalgi deluxe!” och en tweet från min mamma om att hon ”vet någon i Hässelby som rockar loss just nu”. Alltså bara folk som skrivit till eller om mig. Inget mer. Inte en enda nittiotalist var lika exalterad som jag, och då gick den brutala insikten upp för mig: Folk bryr sig inte. Livet går vidare. Nostalgi är bara minnen. ”The Ketchup Song” var bara en i raden av låtar man lyssnade på som barn och som man övergav så fort något nytt dök upp.
Men fan vad bra det där lyftet i videon ändå var.