Fridah Jönsson

Det är tydligen ett jävla tjat på Flashback och dess skribenter om att jag är så HIMLA TJOCK OCH MONSTERFET OCH ÖVERVIKTIG och speciellt att jag var det i Uppdrag Granskning (jag veeet, JD och Anna, jag ska sluta googla mig själv).

 

Och står mellan två olika tankar:

 

1) Var har ni för världsbild egentligen? Ja, jag har gått upp i vikt sedan Metro-bylinen togs (herregud, jag var sexton år och vågade knappt TITTA PÅ godis för jag var så rädd att bli just så grotesk som ni tycker att jag är, så jag är precis som Linnea Henriksson: Lyckligare nu) men för guds skull, är ni stå sjuka människor att STÖR NI ER på att en kvinna slutat låta smalhets ta över hennes liv? Sök hjälp kära vänner.

 

2) Okej. Om det nu är så att jag är groteskt fet och extremt överviktig och sjukligt tjock: Vad skulle det spela för roll? Hur påverkas era liv av att en kvinna går ner eller upp i vikt? Vad tillför det er om jag väger 40 eller 140 kilo? På vilket sätt blir ni lyckligare människor av att printscreena bilder på mig och skriva hur stor jag plötsligt är?

Det är så jävla extremt sorgligt att den här världsbilden är helt sanktionerad i det offentliga samtalet. Att män tar sig friheten att kommentera kvinnors utseende hela hela hela tiden, och ingenting händer (förutom att man blir lite gladare när de säger att man är snygg istället.)

Det kommer liksom aldrig någonsin att upphöra. Det spelar ingen roll vilka lagar mot näthat som stiftas och nätombudsmän som tillsätts, vissa mäns kvinnosyn kommer alltid att kvarstå.

 

Nu ska eder överviktiga fetto gå och hälla upp lösgodis, choklad och ostbågar. För er info så har jag precis slukat två portioner grönpepparkyckling också - and it sure felt good.