/ Dravel /

Through the pain, I always tell the truth

En grej jag började tänka på nu bara:

I höstas missade jag ett pass på jobbet. Jag fick veta i mitten av september att jag skulle jobba en av de sista dagarna i oktober. "Jaaadå", sa jag och skrev upp tiden på en lapp, la lappen på en tidning, la en annan tidning över lite senare och... slängde tidningarna.

En månad senare ringde min chef en morgon och sa "du jobbar idag?". Jag fattade noll men efter någon timme när jag funderat och lagt ihop ett plus ett och hittat lappen och fattat hur det låg till vrålade jag NEEEEEJ HELVETE HELVETE FUUUUUUUCK och grät så högt att det hördes ända till Johannelund.

Och så ringde jag upp big boss och sa "alltså förlåt jag har sån sjuk ångest men såhär var det ni har rätt alltså åååååh förlåt förlåt förlåt jag är så himla ledsen kan jag ta någon annans pass eller något?" och han svarade "ha ingen ångest för det där, Fridah, det kan hända alla, det är inga problem".

Poängen i detta kommer här. Jag kunde ha låtsats som ingenting till mina chefer och gjort så att de trodde att de blandat ihop mig med någon annan. Jag kunde ha ljugit och stått fast vid att jag inte fått höra något om den tiden. Jag kunde istället ha gått till jobbet med sämsta samvetet i världen varje dag bara för att jag själv inte fixade att erkänna att jag gjort fel. Men det gjorde jag inte. Jag sa att det var jag själv som screwat upp. Och vad hände då? Ingenting.

Jag gick till jobbet nästa pass (eller som jag kallade det: Åkte på förtroendeturné) och alla var precis som vanligt och tjena Fridah och okej nu kör vi och ingen förutom jag verkade ens komma ihåg att jag missat den där dagen.


Och nu slutade jag jobba där i söndags. Bakade chokladbollar till alla och skrev en liten lapp och sa tack för den här tiden det har varit grymt alltså mycket roligare än vad jag trodde verkligen och sånt. Och jag gick därifrån, väldigt stressad, men med ryggen rak. Inte för att jag varit bäst av alla på jobbet (HAHAHAHAHAHAHAHAHA, alltså jag måste ha varit den som sa "ett ögonblick så ska jag ringa en kollega" flest gånger under denna höst, det sista någon kan anklaga mig för är att vara dålig på att delegera) utan för att jag alltid försökt istället för att ge upp, för att jag alltid gjorde så gott jag kunde och för att jag inte försökte ljuga när jag failade.

Lärdom av detta som jag försöker upprepa till mig själv varje dag: Stå upp för att du gjort fel någon gång. Erkänn ett fel så blir allt så himla mycket lättare. Man är ju varken Gud eller Jesus eller Moder Teresa eller Ola Salo trots att man vill. Det är ingen som tror att man är det. Om man erkänner att man inte är det så har alla så himla mycket mer överseende.

Kanske måste man bara acceptera att man inte kan göra rätt hela tiden. För man vill ju vara Jens Lapidus och aldrig fucka upp, men ibland är man bara en Aftonbladet-rubrik och har FULLT KAOS ÖVERALLT. Och så får det vara då och då. När man är ny på två olika jobb och bor ensam i sin nya lägenhet i en helt ny stad, till exempel. Eller, som en norrköpingskille sjöng för några år sedan: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.


#1 / / Jonna:

Amen! Bra gjort Fridah! Jag gillar det.

#2 / / Fridah:

Jonna: Tack my dearest.