/
Dravel /
Jag ska lyssna och förstå
Folk verkar älska ungdomar som säger något annat än "men det finns ju inget att göra".
Nu har jag fått ett mail från en eventkille som "gärna ser att jag är med i deras arrangemangsgrupp". Och jag vill jag vill jag vill, men problemet är att jag bor i freakin' Leksand och går i freakin' skolan.
Så Birgitta, kan vi inte skita i medietiden på tisdagar och flytta fram svenskan en timme så jag hinner ta mig till Falun så jag är där 16.30 varje tisdag?
Please please please!
Mamma sa "Men ta inte på dig mer nu, du har ju två tidningar, en skola, en pojkvän, ett Friskis...".
Jag sa "Men Linda kan ju!".
Mamma replikerade med "Men du är ju SJUTTON ÅR! SNART!".
Jag: "Meh."
Det slutade med att jag frågade eventkillen om jag får vara med i den här gruppen på distans. Vi skulle kunna ha Skype-möten eller något, föreslog jag.
(Jag har inte skypeat sedan typ maj, och nu kom jag på att min skypeofon gick sönder i somras. En symbolik omöjlig att blunda för?)
Följande hoppas jag på:
Att han tänker "åh, vilken smart idé med Skype-samtal när man jobbar! Gud vilken kreativ tjej jag har bjudit in, henne ska vi lyssna på!".
Följande fasar jag för:
Att han tänker "men tror hon själv att det funkar att ha Skype-samtal på möten eller? Okej att jag säger mig jobba med ungdomar, men någonstans går ju ändå gränsen. Jag får inte berätta för någon att jag frågade henne om det här, då kommer jag få sparken som bjöd in en sådan här puckad brud".
Jag är väldigt väldigt rädd att det senare låter mest trovärdigt.
det finns alltid något att göra... LYSSNA PÅ MUSIK! :)